Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - De svenska landskapen i ord och bilder. Av August Hahr
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
August Hahr
och att bilden trots allt äger ett
sanningskriterium, även om den samtidigt röjer
konstnärens personlighet. Den subjektiviteten
kan man näppeligen undgå. Och ända sedan
Erik Dahlbergs dagar ha ju konstnärer rest
vida omkring i vårt land, Elias och, Johan
Fredrik Martin, Linnerhjelm, Ulrik Thersner
och flera andra det tidigare 1800-talets
utsiktstecknare eller i våra tider en Ferdinand
Boberg för att avbilda vad de ha ansett vara
av betydelse i ett landskap eller värt att
åtminstone i bild räddas från glömska. Till
skillnad från äldre utsiktsverk upptager det
senaste, åtminstone i bilderna, inga städer.
Slott och herrgårdar, som förr i världen ägde
en sådan dragningskraft som tacksamma
motiv, äro vidare utomordentligt tunnsådda.
Det är bebyggelse av andra slag som
målaren stannat inför.
Texten, som förordet ej omnämner, utgör
slutligen en visst ej oviktig part i detta
verk och kan i föregående volymer uppvisa
en rad vederhäftiga och för sitt ämne
entusiastiska författare som t. ex. Prins
Wilhelm, professor J. G. Andersson, Gunnar
Mascoll Silfverstolpe, Knut Hagberg, Ludvig
Nordström, Gustaf Näsström, Karl Ragnar
Gierow och andra.
Den senast utgivna delen, den fjärde,
behandlar Dalarne, Värmland, Västergötland
och Blekinge, landskapstyper alltså av delvis
ganska olika art, och beskrivningarna ha
utarbetats efter landskapens nämnda ordning
av Harry Blomberg, Jalmar Furuskog,
Axel L. Romdahl och Severin Schiöler.
I sin helhet präglas de av stor sakkunskap
och varm kärlek till uppgiften. Ej minst
gäller detta om Blombergs och Furuskogs
landskapsskildringar, och var och en har fått
sin särprägel, som bidrager till
framställningens omväxling och värde.
Eigil Schwabs färgbilder efter original i
akvarell, gouache eller tempera utgöra en
parallell till beskrivningarna, men ha ej
tillkommit i direkt anslutning till dem. Stundom
återge de omtalade orter eller byggnader, i
regel dock något helt annat, men berika i
varje fall vår föreställning om resp. landskaps
karaktär och bebyggelseart. Till ämne och
stil kunna de jämföras med vad konstnären
gett i de föregående delarna. Med förkärlek
har han även här sökt upp det som är
gammalt och fornt, gärna det förfallna och
övergivna som nedlagda hyttor och masugnar,
kvarnar, broar, ödegårdar etc. i deras pitto-
reska skönhet, ibland idyllisk, men ofta
ve-modsblandad eller beklämmande, talande om
alltings förgängelse. Skulle vi blott hålla oss
t. ex. till bilderna från Värmland, finge vi
nästan enbart intryck av en förgången kultur
som ej fullt motsvarar textens optimistiska
teckning av nutidens landskap.
Om också flyktiga skisser, som nöja sig
med en antydan, ingalunda saknas, finnas
ändock så många andra bilder i föreliggande
del, som vittna om inlevelse i motivet, om
att det setts av ett känsligt målaröga med
blick för dess skönhetsvärde och dess
betydelse för landskapet. Med intresse har
målaren fäst sig vid bebyggelsen, människoverken
i naturen, kyrkor och herrgårdar,
allmogegårdar, ensliga stugor eller moderna
industriverk eller minnen av förgången brukskultur,
och allt har återgivits med den saklighet som
utgör ett av huvuddragen i hans
skildringskonst. Vi komma att tänka på den
gammaldags sakligheten i liknande avbildningar från
det tidigare 1800-talet. Samtidigt som det
ger nämnda scener en prägel av
vederhäftighet som man uppskattar, röjer det ofta ett
verkligt teckningens mästerskap. Däremot ha
i regel utblickar över land och sjö,
landskapspartier av idyllisk eller mer storslagen art
tolkats med en målerisk bredd, mer eller mindre
summariskt, i breda färgplan eller i
lättflytande färger. Men även i dessa manér finnas
utmärkta bilder, särskilt några utsikter med
vidd och rymd.
Den antydda finlinjiga tekniken •— man
frestas att tala om färglagda teckningar —
kommer till synes i talrika tolkningar av
byggnadsminnen i Dalarna och i värmländska
trakter, så t. ex. Aspeboda röda träkyrka
med sina små tornspiror och sin delvis
lök-formade takryttare eller de melankoliska
skildringarna av Finnshyttan, Motjärnshyttan,
Storbronshyttan, Borgviks hytta och
herrgård, en förfallen ödegård »Gården Där
framme» o. s. v. De nämnda
tackjärnshyttorna bära visserligen övergivenhetens
tydliga märken, men textförfattaren berättar, att
de vidmakthållas som ett slags monument över
en rörelse som numera övergått till de
moderna stora järnbruken. För Schwab ha de
uppenbart varit kärkomna motiv, och han har
onekligen förstått att ge uttryck både för
den monumentalitet de kunna röja och den
stämning man väntar sig kring dessa ensliga
utposter i övergivna gruvbygder.
I Dalarnas bygder har han visserligen
172
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
