Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - De svenska landskapen i ord och bilder. Av August Hahr
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
August Hahr
mollstämda timslag. Musiksalen i kyrktornet
anser han vara det skönaste av alla gemaken,
för dess utsikt, dess arkitektur, det flödande
ljuset, vilket allt »gör det till en profan
helgedom av oförliknelig skönhet. Man vill lyssna
till bachska toner i denna himmelskt ljusa
frid.» Men i skildringen glömmas därför ej
alldeles rokokons och den gustavianska tidens
blygsammare herrgårdar som Stola, Dagsnäs,
Hällekis o. a., och några ord ägnas också
allmogens byggnadsskick, hemmaslöjder och
yrken m. m.
Det estetiska och karaktärsfulla i
landskapets ingalunda så enformiga naturscenerier
uppmärksammas ofta poetiskt träffande, så
bl. a. även de storslagna vyer Göta älv
bjuder i sitt nedre lopp: »När älven nalkas
havet, stiga bergen på dess östra strand
ödsliga och branta. Västergötland tar
uppsyn av Bohuslän och vänder mot
yttervärlden en mörkgrå borgmur.» Där byggdes också
äldre tiders försvarsverk, svenska värn som
Gullbergs fäste eller Gamla och Nya Älvsborg
för att möta fientliga flottors och härars
anlopp.
Sin beskrivning över Blekinge har dess
författare, Severin Schiöler, uppdelat i olika
avsnitt. I »Sillbenet» tar han fasta på
landskapets struktur och samfärdsleder, »En
betraktelse på Hjorthammar» behandlar
arkeologens inställning till olika tidsåldrar,
»Gränslandet» skildrar en dylik utposts risker och
farligheter i det förgångna.
Ehuru verket enligt programmet icke skall
närmare inlåta sig på städerna, finnas dock
här tre visserligen rätt korta stadskapitel.
»De gamla städerna» berättar om de föga
kända Elleholm, Lyckå och Avaskär, som
dels fingo pröva på Erik XIV:s omänskliga
krigföring, dels finna sig i att senare
fullständigt utplånas till förmån för det av Kristian IV
grundade Kristianopel. Men även detta har
skattat åt förgängelsen. Här talas om kyrkan
och delvis återställda murrester, men
författaren kunde ur William Andersons uppsats i det
bl. a. av Vilh. Lorenzen och Ragnar
Josephson utgivna arbetet »Christian IV:s
By-anlæg» (1937) hämtat närmare och mera
precisa uppgifter av intresse. Men stämningen
härute på näset har han nog riktigt återgett
»allvarsam, tidlös, knappast tragisk, blott med
en ödslig storhet över sig, som griper tag i
sinnet.» Ronneby och Sölvesborg ha dock trots
alla faror och krigsskändligheter räddats åt
nutid och framtid. Om svensktidens »kungliga
städer» Karlshamn och Karlskrona, deras
uppkomst och förkovran få vi slutligen veta en
del, utan att därför landskapets växlande
natur, näringar, folklynnen m. m. förbisetts.
På det hela taget är denna beskrivning
kanske väl kort och rapsodisk, men det
berättas friskt och tilltalande både om
gammalt och nytt, och Eigil Schwabs bilder få
utfylla resten. De återspegla både det täcka
och småskurna i buktande ådalar och det
mera ödsliga och vida i kustens
kullerstensstränder eller Listerlandets dock odlade
sandslätter.
176
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
