Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Makt och rätt. Försök till ett klarläggande av problemet. Av Erich Wittenberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Makt och rätt
redan tydligt alla sidor av en oinskränkt
maktkult. Machiavelli skiljer politik från
etik och ställer staten på andra sidan gott
och ont, han rättfärdigar en obegränsad
maktutövning från statens sida såsom tecken
på dess kraft och vädjar till den starke ledaren
såsom fäderneslandets räddare. Renässansens
skrupelfria kraftmänniskor — i Cesare
Bor-gias anda — äro för honom mönstret för
hans politiska ideal. Med Bodins åsikt om
staten såsom en suverän, högt över
undersåtarna ställd institution får maktläran ett
nytt, verksamt stöd. I Hobbes’ absolutistiska
statsteori visar maktläran öppet sitt hårda
stenansikte. I naturtillståndet stå
människorna som rovlystna vargar mot varandra,
allas krig mot alla är där det givna
tillståndet. Först statens strikta suveränitet gör
slut därpå och håller undersåtarna i tukt
och ordning. Lagarna uppkomma icke ur
moralen utan ur fruktan för statsmaktens
auktoritet. Den suveräne maktinnehavaren
behärskar statsmaskinen genom en tryckning
på knappen, därmed sättes maskineriets
urverk i gång. Historien från 1789 till 1917
är historien om upproret mot denna
mekanistiska statsteori, men detta uppror slutar
icke, såsom man skulle kunnat förmoda, i
ett nedkämpande av detta statsmonstrum,
utan i ett mera vittgående bejakande av
statstotaliteten med tillhjälp av den
biologiska organismteorin. Hobbes’ förfäktande
av makten som all politiks ryggrad motsvaras
av den politiska utvecklingen från Rousseau
till Napoleon, från Bentham till den engelska
imperialismen och från Marx till bolsjevismen
och fascismen. Liksom Hobbes bestämde sig
för makten mot rätten, är för Karl Marx
klasskampen historiens hävstång och
proletariatets makt dess nödvändiga slutmål.
Liberalism och socialism stå på skilda plan,
som icke tangera varandra.
Rousseaus lära om folkets suveränitet
utmynnar i 1789 års franska revolution, den
motsvarat* makttanken i Ludvig XIV:s anda
och väcker den franska imperietanken till
nytt liv, som sträcker sig från Napoleon till
Clemenceau och Poincaré. Med maktläran
stämmer väl läran om välfärden som högsta
statsmål; den är det bärande motivet i
engelsk filosofi från den skotska skolan över
Bentham och Mill intill nutiden. Den som
uppger tron på de övervärldsliga idealens
bärkraft och ersätter den med åsikten om en
nödvändig snabb anpassning till de yttre
förhållandena, han blir — såsom Josephy
framhåller — därmed själv ett offer för de
yttre omständigheterna; han simmar utan
mål och orientering i livets ström. Den
engelska ledardemokratins växlingsrika
historia och den engelska imperialismens
utvecklingsfaser bilda ett talande belägg
härför.
Även i Tyskland tränger den imperialistiska
makttanken faktiskt igenom, den finner i
den maktbetonade statsläran och i den
tyska idealismens aktiva
människouppfattning sin fasta ankargrund. Hos Feuerbach,
som ännu stammar från idealismen men
principiellt tar avstånd därifrån, träder i
stället för oförgängliga evighetsvärden en
sublimering av timliga värden, i stället för
den frie, efter fullkomning strävande
individen den moderna gruppmänniskan. Hos
Karl Marx, den moderna socialismens
skapare, får läran om nödvändigheten av den
på stränga naturlagar uppbyggda
utvecklingen ersätta den idealistiska tron på den
mänskliga viljans frihet, och förkunnelsen
att det andliga livet allenast bestämmes av
sociala faktorer ersätta den diupt idealistiska
övertygelsen om världsförnuftet,
världsanden, som i den rika mänskliga historiens alla
utvecklingsstadier uppenbarar sig som
Ijus-bringare. Med det materiella livets primat
och andens avhängighet av detta relativerar
Marx etiken; genom att endast erkänna
gruppmänniskan som en faktisk verklighet
bryter han radikalt med den liberala
föreställningsvärlden. Men Marx’ vision om ett
nytt klasslöst, fridfullt framtidssamhälle står
själv i oförenlig motsats till hans uppfattning
av naturlagarnas stränga herravälde. Marx’
system har, såsom Josephy antager, brutit
samman därför att det är
verklighetsfrämmande, ty Marx’ magiska tro på
naturlagarnas verksamhet i det mänskliga livet — det
är ju fråga om lagar utan lagstiftare — stod
liksom hans klasskampsteori och hans
mystiska framtidstro i en olöslig motsättning
till de faktiska förhållandena.
Marx’ sträva klasskampslära motsvarar,
trots de fullständigt olikartade
utgångspunkterna, dock i princip Nietzsches
övermänniskoetik: båda åsikterna mötas i det
obetingade förhärligandet av kampen. Vad
som för Marx tjänar som riktlinje för
inrikespolitiken är hos Nietzsche bestämmande för
folkens utrikespolitiska förbindelser med
varandra. Det goda kriget helgar enligt Nietz-
179
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
