Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Makt och rätt. Försök till ett klarläggande av problemet. Av Erich Wittenberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Makt och rätt
väsen var förenlig med alla politiska
organisationsprinciper och därför också kunde
utgöra ett användbart medel till förföljelse av
vilka politiska maktsträvanden som helst.
Framför allt har den nära förbindelse, som
liberalismen knöt med demokratin, avlägsnat
den från dess verkliga uppgift och indragit
den i det demokratiska maktsamhällets
förfall. Lösningen av de stora uppgifter, som
återuppbyggandet av en upplöst värld
erbjuder, kan sökas endast med utgångspunkt
från en helt nydanad liberalism.
Den nya liberalismen förkastar lika strängt
den gångna tidens välfärdsliberalism som
dagens maktlära. Den är en sedlig princip.
Den ser förväntansfullt mot den liberala
människan, som i sitt inre bär en stark tro
på de etiska idealens luttrande kraft och
omsätter dem i sitt liv. Liberalismen är
förenlig med alla politiska principer, då det för
den i främsta rummet kommer an på den
ideala världen inom människan själv och icke
på det mänskliga livets mångfaldiga yttre,
blott sekundära gestaltningsformer. Endast
där staten bildar en automatisk maskin i
härskarens hand, spelar liberalismen ingen
roll. Den står och faller med den frie
individen, som oberoende av sociala fördomar
och inflytelser, av samhällets bestående lagar
och dess vanor betraktar överindividuella
värden som giltiga. Därvid tänker och dömer
den fr.ie individen allenast efter normerna i
en överindividuell etik som varken är
betingad eller föreskriven av det bestående
samhället. Endast den som erkänner absoluta
ideal, kan göra anspråk på äretiteln
»liberal»; den däremot som icke klart ser den
oöverstigliga klyftan mellan sociala och
absoluta värden står överhuvud på andra sidan
liberalismens gräns. Blott den enskilda
människan, den frie individen är bärare av
andliga funktioner, och därför kan blott en
ståt, som frigör den enskildes spontana
skapande tankekraft, med rätta anses som
liberal. Därför är det liberalismens mission
att alltjämt mera individualisera det
personliga andelivet och därmed befria
människan lika mycket från trycket av det totala
beroendet av staten som från den blinda
tron på organisationens allmakt. Endast en
världsåskådning som, i motsats till den
fullständiga andliga likriktningen, fattar
fenomenens outtömliga mångfald med hjälp av
den frie individens självständiga tänkande,
förbereder en bättre framtid.
Betydelsen av Josephys bok ligger i dess
frågeställning; ty det rätta svaret på frågan
om förhållandet mellan makt och rätt, om
deras befogenhet och deras gränser bildar
förutsättningen för ett riktigt bedömande av
människosläktets politiska framtid. Den som
vill lyfta slöjan över framtidens djupa
dunkel måste först veta vilka bärande problem
vår generation fått att lösa. Därtill fordras
i alla händelser ett klart och bestämt
särskiljande av makt och rätt. Josephy
diskuterar alltså i sin bok icke blott ett brännande
och innehållsrikt problem utan ger också
därutöver en instruktiv och åskådlig
framställning av maktprincipens historia och
maktmänniskans psykologi. Dessutom
skisserar han i tändande ord ett framtidsprogram
som åtminstone öppnar givande perspektiv
för den vidare utvecklingen.
IV.
Med avseende på rättsprincipens betydelse
för den västerländska kulturenheten gäller
det att undersöka hur långt det på Josephys
grund är möjligt att förstå och omgestalta
verkligheten. Frågan är om man verkligen
helt får skilja den rena rättsidén och den rena
maktidén från varandra, och om
motsättningen mellan dem sammanfaller med
motsättningen liberalism—socialism. I
överensstämmelse med sin grundåskådning skiljer
Josephy skarpt det rättsorienterade
samhällets historia från maktsamhällets.
Härvid var det alltså hans uppgift att klart
påvisa den absoluta motsättningen mellan
makt och rätt. Men i själva verket betecknar
Josephy en och samma process både som
makt- och rättsbetonad. Sålunda angives
välfärdsliberalismens historia en gång som ett
stycke väg på rättssamhällets utveckling och
sedan som ett centralt avsnitt av
maktsamhällets historia. Detsamma gäller för den
moderna demokratin, våra dagars nationalism
och imperialismen, vilka enligt hans tolkning
likaledes tillhöra på en gång rätts- och
maktsfären. Men om dessa betydelsefulla
historiska företeelser enligt Josephys egen
framställning äro samtidigt rätts- och
makt-orienterade, så existerar överhuvud icke den
av honom såsom central framställda absoluta
motsatsen mellan makt och rätt.
Icke mindre betänkligt och ensidigt är det,
då Josephy med rätt och makt tror sig träffa
väsensolikheten mellan liberalism och
socialism. Ty vad han ger i sin framställning
181
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
