Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Makt och rätt. Försök till ett klarläggande av problemet. Av Erich Wittenberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Erich Wittenberg
kerställa folkens ordning och fred utåt och
inåt. Denna uppfattning är nyckeln till
lösningen av problemet makt och rätt; de
båda begreppen sammanhänga icke blott
logiskt utan även i realiteten nära med
varandra. Ordningens upprätthållande inåt och
utåt kräver användning av maktmedel och
uttrycker ett folks naturliga sunda livsvilja
till självbevarelse. En varaktig garanti för
folkens fred sinsemellan är maktutövningens
etiska mål. Makten är alltså endast ett medel
i rättens tjänst. Vi kunna instämma med
Gierke då han säger:
»Staten behöver för att få inre kraft att
fullfölja sin kulturmission understöd av
rätts-tanken . . . Rätten behöver för att nå sitt
mål, ett ordnat samliv, statens
vedergäl-lande hjälp.»
Rätten och makten stå här, trots stora
olikheter, i en intim växelverkan. De mötas
på samma plan. En historisk överblick ger
bevis för riktigheten av denna uppfattning.
En ståt utan makt är en blek skuggbild och
sätter upprätthållandet av de högsta värdena
i tider av fara på spel. Ty makten är den
nödvändiga grundvalen för statens existens.
Men lika litet är en ståt utan rätt tänkbar,
ty rättslösheten undergräver förutsättningarna
för ett sunt statsliv, utsätter den enskildes och
samhällets existens för ständiga skakningar
och gör staten till en lekboll i en
hämningslös, aldrig upphörande kamp. Det är
betecknande att även Hobbes, skaparen av
en absolutistisk statsteori, håller ett
beständigt inre och yttre krigstillstånd för en
omöjlighet och kräver upprätthållandet av
en fast varaktig ordning. En teori som på
allvar ville uppbygga staten på maktens
grund, skulle därför förstöra varje säkerhet
i det inre, varje andlig sammanhållning
mellan medborgarna och rättfärdiga ständiga
omstörtningar: ty maktviljan ensam är till
sitt väsen obehärskad och känner inga
gränser. Har makten sitt enda värde som
grundval, så tyglas och luttras den genom ett
bakom den stående samhälles rättsanspråk
och rättsmedvetande.
Även om vi gå tillbaka till det historiska
livets början, finna vi alltid rätt och makt
tillsammans. Även vid ockupation och
annektering av främmande områden framträder
ända från äldsta tider och till och med under
ett krig avsikten att skapa stabila
förhållanden och återställa tryggheten i samhällets
tillvaro. Även ståndsskillnaden, som så ofta
felaktigt framställes såsom produkt endast
av den brutala maktviljan, tryggar dock
bredvid olikheten i maktfördelningen också
vissa bestämda rättigheter för varje stånd.
Även här stå makt och rätt i fruktbärande
tävlan med varandra. T. o. m. hos
ociviliserade folk kan slaveriet i längden blott
upprätthållas, då det genom seder, bruk och
vana blivit rättsligt grundat. Ej heller
vil-darnas krig syftar till motståndarens
fullständiga förintelse, vilket skulle motsvara
makten som självändamål, utan till seger
över honom med den frivilliga
underkastelsen som slutmål. Redan därav framgår det
att makten ensam icke är något som tillhör
människornas värld: blott i djursamhället,
där det gäller fiendens fullständiga förintelse
i hänsynslös kamp, kan det vara tal om en
allenarådande maktprincip. Ej heller
motsäger ordet »makt skapar rätt», om det rätt
förstås, en sådan uppfattning. Betyder det
att rätten blott genom makt blir till rätt,
så är det ett osant ord, ty rätten förblir rätt
också då den icke kan göra sig gällande.
Därmed har varje uppfattning som likställer
makt och rätt och i vördnadsfull, ja slavisk
beundran talar om styrkans uteslutande
rätt, dömt sig själv. Därför är varje våldsfred
i historien, som berövar ett livsdugligt folk
dess självständighet, en oförrätt. Fattar man
däremot det citerade ordet så att medelst
makten en redan förhandenvarande
rättsuppfattning hävdar sig, så skapar därmed
makten väl förutsättningen för rättens
auktoritet, men blir därför ingalunda identisk
med rätten. Att makt kan behöva användas
— redan därför att människan är svag och
ofullkomlig — för att befästa rätten är
självklart. Dessutom är mänsklighetens
historia växlingsrik till sitt väsen, och folkens
rättskänsla kan tidvis sövas och förlamas. I
sådant fall är användningen av makt rent
av ett nödvändigt medel för rättstankens
återställande. Därom vittnar de stora
frihetsstridernas stolta historia. Alldeles falskt
skulle det emellertid vara att anse makten
som det enda medlet att skapa bättre
rättsförhållanden, då detta blott gäller i de här
nämnda undantagsfallen och en ny utveckling
också mycket väl kan äga rum så småningom
i samband med en föregående. Det finns
alltså flera medel att förverkliga rättsidén.
Då alltså rätt och makt trots sin artskillnad
dock gripa in i varandra, så kan man betrakta
det som en tendens i världsutvecklingen att
186
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
