Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Filmkrönika. Av Herbert Grevenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
F ilmkrönika
Av Herbert Grevenius
q)
ii udovkins Moskva brinner visade sig
vara en tydligen för 1939 års bruk färdigställd
påminnelse om polackernas påhälsning i
Moskva och Nisjnij-Novgorod under den stora
ofreden 1584—1612. Den rymmer en rad
tunga och frenetiska bataljscener, där man
friskt klyver varann både på längden och
bredden. Framförallt blir det ryska
folkuppbådets anstorm mot de polska
legotruppernas massivt framryckande spanska
fyrkanter en yrande bildmosaik av hästkroppar,
störtande ryttare, uppspärrade ögon, gapande
munnar, remnande pansarkoftor, vilda
handgemäng, sönderbrutna vapen och växande
likhögar, allt insvept i ljusa morgondimmor
och svart brandrök. Bitarna flimra förbi och
andhämtningen är ändå på något vis lugn
som linjerna i det slättlandskap, där bataljen
står.
Det är detta sista avsnitt som röjer
bilddiktaren Pudovkin men eljes undrar man
länge och väl, om filmen blivit särskilt illa
hanterad vid den svenska redigeringen, så
på en höft förefaller denna berättelse om en
spontan folkresning hopfogad och så ryckigt
förs den vidare. Men det valhänta ligger
tydligen hos själva filmen. Scenerna växla
på ett abrupt stumfilmsmaner från mycket
längesen svunna tider och det är i stort sett
inte mycket den har gemensamt med namnet
Pudovkin eller det granna eposet om Peter
den store, trots att den är samma storryska
andas barn. Det finns i denna radda av intåg
och uttåg, rådslag med instörtande kurirer
och ständiga uppställningar till strid
åtskilligt som får en att tänka på de i all sin
vidlyftighet torftiga historiekrönikor som
John W. Brunius vevade in med militärt
bistånd. Resurserna är bara här så mycket
större, skådespelarmaterialet så mycket
överlägsnare, utan att därför vara gediget
alltigenom ens i namngivna roller. Blicken löper
ofta vilse bland skäggen, den ena gubben är
svår att skilja från den andra, man har när
man stirrar in i denna barbarskog av grymma,
indolenta eller godmodiga ansikten känslan
att befinna sig mycket långt bort både i tiden
och rummet. Några hela gestalter glider
emellanåt fram ur myllret. Det brinner
hat-fullt proletärt kring Tjirhovs förrymda träl i
folkresningens främsta led och Sverdlov
gör med bred humor en illslug och
bondmiss-tänksam bojar, som går polackernas ärenden.
Man har som sagt inte sparat på realismen
i skildringen. Den är av det inträngande
slaget. Liken är tunga, attityderna osköna,
ansiktena flämtande och förvridna, striden
är slakt, och det är tydligen själva bataljen
som massa, den förtätade atmosfären av
blod och fräna utdunstningar som skall tända
åskådaren. Här finns inte mycket av det vi
menar med patriotisk appell. Några från
denna kulturkant sällsamt klingande rop
om frihet hellre än ägodelar får väl Nisjnis
snikna köpmän att i ett slags rus stapla opp
sina dyrbarheter framför stadsäldsten, sedan
en vandrande tiggare demonstrativt dragit
fram sin enda sedel ur skinnstövlarna. I
övrigt ligger hänförelsen på det vilda och
frenetiska dödandets linje, en slakt av
hekatomber namnlösa där ingenting förgylls. Ingen
kan klaga på den artistiska objektiviteten.
Men den röjer en likgiltighet för liv och
lidande, som låter oss blicka djupt in i det
ryska ansiktet.
Himlens musikanter (regi: Lacombe)
börjar bland de fantastiska anhopningarna av
träskjul i en av Paris’ förstäder och berättar
så lugnt och stillsamt om hur en kvinnlig
frälsningssoldat råkar sätta in den rätta
vänliga udden mot ett alltjämt känsligt
ungt förbrytarämne en förmiddag då han
gnäller ihop allmosor genom att spela blind.
I motsats till Duviviers »Körkarlen» närmar
sig denna film Frälsningsarméns attacker
mot klientelet inte bara med psykologiskt
intresse. Den har en religiös gripenhet.
Men man undviker försiktigtvis den
avgörande förkrosseisen och botbänken och låter
det hela ta formen av ett slags novellistiskt
impregnerad presentation av den sociala
verksamheten med högkvarter i en jättelik
bikupa av glas och betong. Någon starkare
189
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
