- Project Runeberg -  Ord och Bild / Femtionde årgången. 1941 /
190

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Filmkrönika. Av Herbert Grevenius

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Herbert Grevenius

originalitet har filmen inte men väl en
mildhet som stundvis kan kännas både som
evangelium och poesi. Naturligtvis begåvas
slumsystern mot slutet med den vanliga lungsoten
och avlider, men även dessa scener får sin
genomlysning av Michele Morgans subtila
konst. Hon har en märklig disposition för
det överjordiska. Nu finns det även och
framförallt frälsningssoldater av annan typ, den
som Shaw så bestickande ställt fram i »Major
Barbara», och dessa frälsningens mer robusta
representanter ser vi sällan på film. Michel
Simons gladlynta grovhuggare till officer
är emellertid stämd i den tonen och hans
frejdiga framställning i egna fria ord av
liknelsen om den förlorade sonen ger liksom
en vision även av de gamla
tiggarmunkarna i aktion.

En välformad fransk film är också Från
Mayerling till Sarajevo, regi: Ophuls, en lagom
historisk krönika kring Franz Josephs
misstrogna och envetna gamla gestalt, det
habsburgska hovets ljusrädsla och formalism,
tronföljaren Franz Ferdinands morganatiska
äktenskap och aspirationer som folkförsonare
inom dubbelmonarkin. Manuskriptet är av
Zuckmayer, en av de utmärkta dramatiker
Tyskland inte längre har bruk för, och
berättelsen präglas alltigenom av hans friska
och folkliga gåva. Här yttrar den sig i en
förbluffande uppfinningsrikedom, när det
gäller att ge intima infallsvinklar till detta
spel på höjderna. Man känner sig liksom
medlem av familjen, när man inifrån
hovlogens dunkel ser den gamle sticka fram
huvudet vid den väldiga stolsryggen därframme
och hyssja bakåt, när tisslet kring en under
föreställningen nyss framlämnad
adjutantrapport blivit för livligt. Den spända
replikduellen angående det planerade äktenskapet
föres i likgiltig ton mellan kejsaren och
tronföljaren vid fågeljakt, där de med oberörda
ansikten snabbt fyra av och lämna från sig
gevären som i jämn ström räckas fram. Det
av kyrkklockorna genomringda slutavsnittet
i Sarajevo har en nära nog dokumentarisk
prägel. Man tror sig se en journalupptagning,
och det långsamma och liksom döda förloppet
av storhertigparets färd till och från rådhuset
efter det första misslyckade attentatet
utlöser hos oss initierade en nästan olidlig
spänning inför Princeps skott.

Pinocchio, Walt Disneys nya färgtecknade
fantasi för alla åldrar, ställer Snövitfilmen i

skuggan genom den myllrande idérikedomen
och den till det otroliga uppdrivna mjukheten
i figurernas rörelser. De lever och andas i en
fullt tredimensionerad värld där allt kan ske
och det mesta också sker. Inte för att sagan
som sådan med sina allegoriska krumelurer
över farorna och frestelserna i den lilla
trämarionetten Pinocchios väg har så stor
inneboende charm. Det knäpper torrt om
skelettet. Gracen och underfundigheten
ligger i själva utstofferingen. Inte heller blir
man någonsin riktigt bekant med Pinocchio
själv. Det lustiga ansiktet har sin förtrollande
yrvakna förtjusning över livets gåva och en
viss häpen morgondagg i blicken men längre
in är det alltjämt trä. Men så ha bifigurerna,
hela uppsättningen av större och mindre
kryp, dess starkare individualiteter, och
framförallt gäller det den lilla syrsan
Benjamin som Torsten Winge särskilt lyckligt
lånat svensk röst. Vilken utomordentligt
liten listig och sirlig herre, rörande hjälplös
och dimunitiv inte minst när han i regnet
skall söka ta sig från trottoar till trottoar
i gatans hopplösa berglandskap med
vattenfyllda raviner. Så trollar Disney fram och
tillbaka med perspektiven men alltid med
de exakta proportionerna i relation till
figurerna. Det är denna exakthet som gör
sagan sann, och komiken i förstoringen eller
förminskningen får man som en present
på köpet. Förtrollande är den lilla koketta
guldfisken i glasburken, den avundsjuka
katten och den gamle träsnidarens tusen
och en sinnrika klockmekanismer (tuppen
som nackas lika många gånger som det
slår timmar!). Nöjesfältet på Glädjens Holme
blir en bitande tidssatir och äventyren i valens
buk en överlägset detaljerad skräckdröm
med hisnande lustbetoning.

I starkare grad än Snövit är denna film
ett enhetligt arbete. Det är inte minst detta
som verkar som något av ett under.
Med-arbetarlistan är oändlig och ändå bär filmen
i hög grad prägeln att vara en mans verk.
Kollektivarbetet samlar sig till något som
liknar en individuell prestation. Det hör
ihop med sagan, är medryckande att tänka
sig men känns ändå kusligt.

En västerns riddersman, regi: Wyler,
överraskar med sin drastiska och
galghumoris-tiska presentation av ett amerikanskt
pionjärsamhälle, där hals- och handrätten utövas
av en självkorad domare med bardisken

190

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Mar 20 10:46:23 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1941/0218.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free