Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Nordiska museimän. Av Axel L. Romdahl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Axel L. Romdahl
Johan Bögh få museimötet i
Bergen 1927.
Men liksom bostaden var fylld av sköna
och dyrbara ting, franska 1700-talsmöbler,
holländska och flamska tavlor, etsningar
och målningar av danska mästare, så var
Karl Madsens inre rikt möblerat och
utrustat. Där fanns lek och kvickhet, där fanns
värme och patos, där fanns förmåga av
analys och av syntes, av forskning och
framställning, ett otroligt vetande och ett
otroligt minne. Karl Madsens konversation
var ända in i hans sista år på en gång
roande och givande, och det var fest och
glädje var gång man mötte honom. Under
sig hade han som inspektör Peder Hertz,
konstnjutare och livskonstnär med den
gamla köpenhamnska bourgeoisiens
nedärvda känsla för kulturvärden och behov av
att omge sig med sköna ting, glad bland
vänner och glad åt vänskap.
Våra möten i Köpenhamn fingo ett
sällsynt festligt inslag genom de besök vi fingo
avlägga i etatsraadet Vilhelm Hansens
Ordrupgaard med dess präktiga samlingar
av danskt och franskt måleri. Den store
samlaren och mecenaten med sitt impulsiva
väsen, sitt något pågående sätt, gjorde
kanske ytligt sett icke intrycket av en
förfinad kulturfrämjare, men han visade under
växlande lycka en trofast kärlek till
konsten som övervann alla hinder och ej väjde
för offer.
Sorlet slår samman för en stund, rösterna
blandas, de mer och mindre förfalskade
föremålen gå runt bordet. Men så äskar
ordföranden ljud med ett slag av klubban
för att ge ordet åt en talare. Han hade
knappast behövt det: när Johan Bögh
reste sig för att tala blev det tyst.
Rakryggad, snarare litet bakåtböjd, stod han där
med det vackra huvudet, den örnböjda
näsan, den stora och på samma gång blida
blicken och talade på sitt sjungande
ber-gensiska mål om erfarenheter från ett långt
museiliv, med en auktoritet, som var
självklar, icke för talaren men för lyssnaren. De
som voro med vid Stockholmsmötet 1916
komma säkert ihåg hur Johan Bögh
gripande skildrade sin kamp för sina
musei-skatters räddning undan den stora
Bergensbranden. Vid Bergensmötet 1927 sutto vi
efter en middag i Böghs hem, några av oss,
bland andra Karl Madsen, i trädgården.
Johan Bögh kom och slog sig ned hos oss
— bara för ett par minuter, »jeg har det så
travlt med mine gæster». Men minuterna
blevo till timmar under vilka Bögh och Karl
Madsen bytte sina minnen av de nordiska
kulturheroerna under sista tredjedelen av
förra seklet. Ibsen och Björnson, Brandes
och Julius Lange, Grieg, Alexander
Kielland och Jonas Lie. Ingen av oss som voro
med skola glömma de timmarna. Och så
var det avskedsfesten i Haakonshallen. Ett
par av oss hade kommit på idén att ge
Johan Bögh en improviserad hyllning:
musiken spelade upp Bergenshymnen och till
dess toner defilerade våra damer förbi Bögh
som satt där mitt på ena långväggen med
sin älskliga unga sondotter vid sidan, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
