Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Nordiska museimän. Av Axel L. Romdahl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nordiska musei m ä n
med förnyande kraft gripa in i utvecklingen
av ett museum som syntes stagnerat i
byråkratisk bundenhet. En konstnär, men en
konstnär av stark intellektuell läggning och
med vidsynt bildning, ville han göra museet
till ett harmoniskt och vackert helt, ett hem
för levande skönhetsvärden från nutid och
gångna tider. Under de få år han satt som
överintendent förvandlade han i grund
Nationalmuseum och gjorde det i en grad
som aldrig förr till svenska folkets egendom.
Till de egenskaper som redan blivit nämnda
kan läggas en fin och lekande humor, icke
utan ett visst gäckeri, en rik facettering
av personligheten, som gjorde samvaron
med honom fängslande. Erik Folcker fick
påtaga sig det ingalunda lätta värvet att
träda i hans ställe och fullfölja hans verk.
Det var en hängiven och ödmjuk tjänare i
skönhetens tempelgårdar som nu sent
omsider sattes till deras främste altarvakt.
Bakom sig hade han ett livsverk, som en
av pioniärerna inom den svenska
konst-slöjdrörelsen från den tid då den mottog de
förnyande intrycken från William Morris’
England. Han hade organiserat den vackra
konstindustriutställningen i den vita staden
på Djurgården 1909. I Nationalmuseets
mellanvåning hade han sedan ungdomen
med kunskap och smak sysslat med
konstslöjden och låtit de andra vid museet sköta
sitt, tacksam om han fick utföra sitt arbete
som han ville det, och gärna lämnande
äran av det åt andra. De som kände honom
värderade hans nobla och gedigna
personlighet som kunde blomma i älskvärd
lekfullhet inom en förtrolig krets.
Erik Folckers like i försynthet och äkthet
var Karl Wåhlin, en väktare på kulturens
tempeltinnar som alltid var vaken och redo
att ta emot det värdefulla i tiden, men
aldrig dagtingade med de kulturfientliga
makterna. Den långa raden årgångar av
Ord och Bild äro hans främsta
monumen-tum, om man än ej må glömma hans vackra
Ernst Josephsonmonografi, som intar ett
John Böttiger.
hedersrum i vår konstlitteratui genom
ämnet och genom det sätt på vilket det
behandlats. Inom Nationalmuseum, där han
var amanuens, sekreterare och
bibliotekarie band han liksom samman
generationerna, lika aktad av dem alla.
Gustaf Upmark d. y. representerade i
ett yngre släktled den obrutna goda
traditionen inom svensk konsthistorisk
forskning och svenskt museiväsen. Han
fullföljde i sina arkitekturstudier sin faders
verk. Han tog upp en ny forskningsgren,
studiet av äldre svenskt silver, och blev
omsider en obestridd auktoritet. Bakom hans
eleganta och korrekta hållning bodde ett
varmt kärnsvenskt hjärtelag, och det han
studerade, det han förvaltade och vårdade
såsom styresman för Nordiska museet hade
för honom främst sin betydelse som ett
förpliktande arv från våra fäder.
Om Gustaf Upmark till sitt yttre och till
sitt väsen förkroppsligade en gammalsvensk
herremannastil var Axel Nilsson en
praktfull representant för svensk allmogestam i
199
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
