Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Ekon av Pär Lagerkvist i samtida diktning. Av Jöran Mjöberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ekon av Pär Lagerkvist i samtida di lit n i n g
Det är märkligt att se, hur Blomberg,
som gentemot Lagerkvist ofta är den
givande i fråga om åskådning, blir den
mottagande när det gäller uttrycket. Redan i
Människan och guden talade han om »hjärtats
land», »mitt hjärtas marker», och i Jorden
få dikterna en enkelhet i formen eller en
expressionism i uttryckssättet som är nära
besläktad med Lagerkvist, t. ex. i de redan
citerade dikterna — i Ensamhetens sånger
var formen strängare. Närmare än någonsin
kommer dock Blomberg sin poetiske frände
i Den fångne guden, som är fullständigt
genomsyrad av Lagerkvists stämning och ord:
själ, hjärta, evighet, ljus, mörker, rymd,
mull, skumma hålor. En dikt må återges i
helhet, Den gömda dalen I, särskilt för de
själsmetaforer som framträder där:
Du skapade mig av luft och ler,
av ljus och mull,
och lät mig ligga svart och bar
för ljusets skull.
Men bakom klippan i min själ,
av mörker innestängd,
du bredde ut med doft och träd
en ljuvlig ängd.
Osynlig där för alla än
làg ofödd vår,
blott knoppar glänste klart som dagg
i nakna snår.
Det är också påtagligt i denna strof:
Så skall vår kärlek dröja
i ljusa rymders valv
långt sedan hjärtat vilset
i storm och skymning skalv.
Också Stellan Arvidson kan ibland starkt
påminna om Lagerkvist, så i Ensamhet:
Varför klappar du i natten,
hjärta som är mitt?
Ingenting i hela världen
är ju ditt.
Det finns ännu tre kvinnliga författare
som tagit ett visst intryck av Lagerkvists
konstnärliga principer och hans andliga at-
mosfär. Karin Boye är den första. I hennes
andra diktsamling, Gömda land (1924),
märker man en stark släktskap med hans ton
i några enstaka dikter (Brinnande ljus,
Stjärnornas tröst), fastän den
intellektuella och emotionella bakgrunden står i
fullständig kontrast mot hans art. I Karin
Eks sista dikter, Död och liv (1926), finnes
samma inlevelse i »mästarens» stämning,
hon följer i likhet med Hagar Olsson hans
metod i Ordkonst och bildkonst att skapa
efter den gammaltestamentliga diktens
mönster (Herre, jag vandrar i en mörk dal).
Ebba Lindqvist, som debuterade först
1931, lär själv ha betygat sin efterföljelse
i Lagerkvists spår. Man kan knappast säga,
att den för en läsare är ytligt uppenbar i
hennes form eller livsupplevelse, men i
stället kan hon i ett par dikter sägas skildra
den väg som både han, föregångaren, och
alla hans efterföljare måst gå. Den ena står
att läsa i Jord och rymd:
Länge har jag gått på stjärnevägar,
vita, glimmande
strödda i rymden för den,
som jorden gav såriga fötter.
Lätt var det att glida på
men ögat blev stelt av klarheten där uppe
och blicken bottenlös och tom
av en rymd utan slut.
Vad det är gott med vägar
som binder en vid jorden
vad det är gott med stigar
och fult och vanligt gräs.
Slutligen finns det två författare, som i
detta sammanhang är av allra största
intresse, därför att deras förhållande till
Lagerkvist är väl så negativt som positivt,
utgör replik och reaktion nästan mera än
eko. En författare, som en gång framträtt
under etiketten livsdyrkare måste väl någon
gång ha tagit ställning till den som sagt sig
vörda människan, förakta livet. Ja, Artur
Lundkvist står också i ett mångsidigt
förhållande till Lagerkvist. Han förde in den
ohämmade livsdyrkan i tjugotalets littera-
207
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
