Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Ekon av Pär Lagerkvist i samtida diktning. Av Jöran Mjöberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jöran Mjöberg
tur, och även om det liv, som Lagerkvist
ville besegra var ett helt annat än det som
Lundkvist glödde för, är det väl ändå något
mer än en händelse, att Lundkvists
debutbok, Glöd, kom ut 1928, året efter Det
besegrade livet. Men det var säkert mindre
Lundkvists personliga reaktion än tidens
egen, som åstadkom detta. Själv reagerade
han också mot Lagerkvist: i en av
Glöddikterna ligger en direkt replik till frågan
om »meningen» i livet som behärskar
Lagerkvist i Himlens hemlighet och
Kaosdikterna:
Jag vill upphöra att gräva i min egen själ.
–-Inte stirra på naveln och mumla:
Meningen? Meningen? och runka vist på huvudet.
Nej — jag ropar: Mening nog i sig själv! I
detta: att genomströmmas av livet — vandra
på marken — andas in luften —- räta ut sina
lemmar — känna fröjden som stiger mot en från
alla ting!
Hur fjärran är inte denna livskänsla från
Lagerkvist! Och ändå kan Lundkvist i
dikten före den citerade nå en stämning
som är äkta Lagerkvist och också den för
tanken till Kaos med sin känsla av
morgon-rodnad bortom allt det mörka:
Mörk, krokig gick jag över tomma marker.
Nakna träd stod och huttrade. Jag drömde mig
att någon gick ljus vid min sida.
Jag räckte ut handen: där var ingen. Ingen.
De nakna träden stod och huttrade.
Och jag ropade i förtvivlan efter morgonens
ljusa vägar och efter människorna som vandrar
på dem.
Ännu en gång, i antologien Fem unga
1929, har Lundkvist en dikt som har något
gemensamt med Lagerkvist — det har
Kihlman påvisat. »Moder Liv», säges det,
»du sänder oss ut till kamp», livet är stumt
och tomt men ger oss ändå kraft att kämpa,
och vi kämpar, men — »finns det någon
seger att vinna?». Det är resignation, och
hos Lagerkvist för det tanken till Vid
lägereld (1932).
Dikterna i Kaos, eller rättare en av dem,
har framkallat en replik från en
finlandssvensk författare, Elmer Diktonius, som i
sin första diktsamling (1921) visat en
expressionistisk livskänsla med blod och med
träd som vrider sig mot himlen ur jordens
mull. Men han hade också protesterat mot
dem som diktade om döden — det gjorde
t. ex. Lagerkvist och Hagar Olsson. Nu
gäller det dikten Det är vackrast när det
skymmer i Kaos. Där står det: »Allt är
mitt, och allt skall tagas från mig.» Tio år
senare skriver Diktonius sitt svar Allt är
mitt, där han räknar upp sina lyriska
skatter, morgon och afton, livets och naturens
under, och slutar:
Jag är så nöjd.
Jag äger ingenting
och ofta tryter kroppens bröd.
Men mitt är allt! —
det har gett mig sig självt.
Och ingen kan ta det ifrån mig:
jag har fått hela denna jord till skänks.
Arvid Mörne har en gång sagt, att »det
kommer ut på ett, om du diktar i kraft
även livskänsla eller en dödskänsla». Ofta, när
Lagerkvist får nästan direkta svar på sina
dikter, som t. ex. av Edfelt och Diktonius,
kan dikten och svaret passas in på Mörnes
formel. Det är Lagerkvists dikt som
kommit till i kraft av dödskänslan,
besvara-rens i kraft av livskänslan.
Gör man en sammanfattning av det
föregående, finner man att spåren av
Lagerkvists insats i den samtida dikten börjar
visa sig ett par år in på tjugotalet. Man
skulle rent av kunna ge ett exakt årtal för
detta genombrott — 1923. Då kom Helge
Granats samling »Dikter på vers och prosa»
— han är den ende, som kunde kallas
lagerkvistepigon — då kom Enckells Dikter, då
kom Edfelts Gryningsröster. Samma år kom
Hjalmar Bergmans expressionistiska drama
Spelhuset — det är åtminstone ett indirekt
bevis på intresse för Sista mänskans
författare, den ende svenske expressionistiske
208
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
