Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Öde och ideologi i Örnulf Tigerstedts diktning. Av E. R. Gummerus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
E. R. Gummerus
liksom en stor familj, som håller på sitt eget, sina
ärvda gods och sina traditioner. Den finsk-svenska
rasen är som gammalt förnämt folk, kritisk, så länge
den kan försätta denna negativa egenskap med
entusiasm, utan vilken intet kan skapas, skall den hålla
sig uppe huru svår dess tillvaro politiskt än är. Att
denna svensk-finska stam regerat i Finland väl och i
djupare mening i demokratisk anda, det är fennomanin
ett exempel på. Ty denna fennomanis första ledare,
liksom dess bärare, äro ju alla ur den gamla svenska
stammen. Det är icke som hos irerna och gälerna män
utgångna ur folkets led, som tagit sig för att värna
språket, dialekten, nej, de äro, dessa det finska språkets
bärare, själva barn av den svenska bildningen och
kulturen, män som ofta sent lärt det språk, för vilket
de gå i härnad . ..
Omdömet är betydelsefullt ännu i dag och
det ger ett ojävigt stöd åt uppfattningen av
den finländska herrgårdskulturen såsom en
bildningsform, vilken så länge spritt sitt
inflytande att den till slut helt naturligt
uppgått och upplösts i sin omgivning. Den har
assimilerat miljön och assimilerats av den.
Därav får den finländska
högreståndskultu-ren i allmänhet ett visst tragiskt drag, men
också rangen av en ganska enastående
historisk företeelse. Och det är härvidlag bara
naturligt att det tragiska draget — som är
ett mänskligt vemod, men inte behöver vara
någon ödestragik — skall framträda starkare
under trycket av ursprungligen heterogena
idéer och strömningar såsom den
nationellt-demokratiska ideologien.
II.
Så blir längtan till hemgården och de
värden den representerar kanhända den
starkaste känslan i Tigerstedts något kyliga
och abstrakta diktning. Det är stolthet och
vemod, en hjärtats outrotliga nimbus, som
ge ett så oefterhärmligt tonfall åt de bilder
av »döda» herrgårdar diktaren manar fram,
kanske lika mycket för sig själv som för sin
publik:
Jag ropar i norr,
men där svarar mig ingen.
Jag ropar i väster,
men där tändes inga ljus.
Jag ropar i öster,
men konungens tromän
äro länge sedan döda.
Under de åldriga björkarna,
på de hundrade kyrkogårdarna
vila de alla —
och jag, deras ättling,
deras sentida
rolöst kringirrande ättling,
stavar tigande
deras förvittrade namn.
Kanske talar här någon återklang ur en
illuster skaldebroders diktning, som även han
sjöng om mörka aftnar i tysta släktgårdar.
Men orden med deras melankoliska attribut
tyda i så fall bara på ett patos, som visst
aldrig skall bli främmande för ett finländskt
diktarkynne — känslan för det stolta och
räsonabla, frivola och intellektuella
1700-talet, den finländska herrgårdskulturens
storhetstid, som sträcker sig så långt in på det
nittonde århundradet.
Samma atmosfär, men mindre ödslig, mera
ombonad och förtrolig, vilar över den interiör,
som tecknas med sådan enkel värme i Utan
örnar:
Måhända kunde jag säga dig, att jag just nu sitter
vid ett fyrrutat fönster och ser ut över en park, där
urgamla björkar och ekar, igenvuxna dammar,
fallfärdiga paviljonger, slänggungor och pas de géanter
förtroligt viska minnen till varandra. Det är en
gammal herrgård och det är stränga familjeporträtt i
allongeperuker, rustningar och stångpiskor. Mitt
rum är lågt till tak alldeles som det bör vara, och
golvet har breda, omålade plankor. Jag sitter i en bred
gustaviansk soffa, Fahlcrantz litografier hänga över
bokhyllan, och i vrån står ett hörnskåp med en
låsanordning, vars ålderdomlighet varje morgon
uppfyller mig med en märkvärdig illusion av igenkännande
och samhörighet. Det är disig vårvinter, den frusna
sjön bortom parken blänker gråblå och orörlig som
en stålsköld. Alltsammans bereder mig en outsäglig
känsla av att vara hemma och att på något
oförklarligt sätt vara en del av det väsen som uttrycker sin
särart i alla dessa ting omkring mig. Men trots detta
kan jag verkligen inte påvisa någon handgriplig
mening eller något absolut värdefullt.
Men det finnes en motpol — hemgården,
det slutna och fixerade rummet, där det är
gott att vara, har sin givna kontrast:
Jag ser holmen med de femton martallarna —
skriver Tigerstedt likt en exotikförälskad gustavian —
och den tyckes mig som en palmbevuxen atoll i
Söderhavet. Som ljusen i Casablanca, Cintra och Mogadir
lysa ljusen från fästningens kaserner. Genom natten
stäva van Diemen, Dumont d’Urville och kapten
Cook mot ännu oupptäckta världar. Kejsaren sitter i
Bysanz omgiven av sina varjäger, i mångatan strålar
Venedig och remmaren står som en silverkrönt pollare
utanför dogernas palats.
Är det blott den historiskt rotade och
lokaliserade realismens kontrapunkt — eller
personlig, nordisk, faustisk sjöfararfantasi
och drömmarhåg? Förmodligen båda,
ömsesidigt stärkta av varandra. Dumont d’Urville
och kapten Cook — vem i all världen kan i
Herrans år nittonhundra och trettiosex ännu
så trofast minnas dessa gamla herrar om
inte en finländare, en herrgårdstraditionalist
med visioner av patinerade 1700-talsband i
230
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
