Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Pär Lagerkvist och Heidenstam. Tre decennier före talet i Svenska Akademien. Av A. Manfred
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Pär Lagerkvist och Heidenstam
De gamlas visa
Gikt verk och skröplighet.
Livet är snöplighet,
livet är tråkigt
mödosamt, bråkigt —
ett släp och slit
med ständigt plit.
Skuld och besvärlighet.
Vad hjälper kärlighet
solsken i skogen
danser på logen
när fattigdom
gör pungen tom.
Livet är stridighet.
Sjukdom och gnidighet
trivs blott på jorden.
Världen är vörden
en jämmerdal,
trots dans och bal.
Från denna uppsluppenhet återvänder Stig
Stigson till mera dystra och för honom
naturligare tongångar. Förebilderna äro lätta att
spåra. I numret för den 17 juli är intaget
Stigmannens sing
Jag föddes till konung av heden och mon
till hugstore hövdingars like,
i skogarnas ödslighet restes min tron
i vildmarkens mäktiga rike.
Där granen sig stoltast mot himmelen höjt
på berget min kungaborg vilar
med tak utav högburna kronor böjt
och murar av björkar och pilar.
På ensliga stigar min ödsliga stråt
mot okända öden mig leder.
Men kring mig står vildmarkens storvulna ståt
och över mig himmeln sig breder.
Jag lever av vilt mina pilar fällt
på jakt bland smärta tallar,
och sviker min båge, jag prövar svält,
men likväl mig konung kallar!
Jag föddes väl ej att som andra bo
i dalarnas lugna iden
och leva i stillhet och dådlös ro
långt fjärran från stormen och striden.
Jag föddes för bergens och stormarnas brus
för striderna, svärdet och bågen
med längtan till skogarnas eviga sus
med drömmaretankar i hågen.
Jag föddes att bryta min egen ban,
att självfunna gudar dyrka
och falla till slut såsom vildmarkens gran
i kampen mot stormarnas styrka.
Efter denna programförklaring kommer
en sentimental lyrisk ton över det gamla
temat
Näcken
Det stiger en skälvande ton
i drömmande natt mot skyn,
den kommer från myren och mon
vid ödemarksskogens bryn.
Den kommer från undangömd äng
vid nattsvarta skogssjöns strand,
från dallrande fintvinnad sträng,
som röres av Näckens hand.
Av månljusets mystiska glans
bestrålad den gamle står
med näckrosens doftande krans
kring böljande grånat hår.
Han spelar en underlig låt,
en trånande melodi
med snyftande, klagande gråt
och gäckande skratt däri.
Hans spel är vindarnas sus
i stormande vinterkväll,
som vågornas vilda brus
i djupet mot klippans häll.
Hans spel är den klagande röst
i höststormens tjut den hör,
en viskning ur vildmarkens bröst
en suck som i natten dör.
Näcken var införd den 26 juli och den 7
augusti följer:
Min dyrkan
Jag dyrkar det sköna som gömmes
likt pärlor, i livets slagg
som fåfängt förtrampas och glömmes
men evigt som morgondagg
var natt över jorden faller
från högre och renare rymd
och spelar i klara kristaller
en värld för vårt öga skymd.
Jag dyrkar allt skönt som förgyller
det verkligas livlösa grus
och blott för ett ögonblick fyller
vår ande med himmelskt ljus,
som tänder en gudagnista
i hjärtat hos jordbunden träl
och binder de händer som rista
sitt slavmärke på hans själ.
Jag dyrkar det gudaingivna
i människoandens mystik
det stolta med eldskrift skrivna
som armaste usling gör rik.
Dock, fåfängt mot höjden du skådar,
du längtande trånande själ,
som tvinnats av tvenne trådar
som skapats till gud och träl.
Den dikt som är införd i numret för 11
september uttrycker mera renodlat än Min
dyrkan genombrottsålderns pessimism.
Dikten bär titeln
Bön
Speleman, speleman, speleman
fram med din fiol.
Spela den gladaste låt du kan,
låten om ljus och sol!
Spela om livslust och solskensfröjd
blomdoft och vårvindsbris,
låna dig toner från himmelens höjd
sånger till glädjens pris!
235
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
