Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Nordiska iranister. Av Stig Wikander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Stig Wikander
pelse samlade Zaratustra Öst-Irans andliga
krafter i en religiös organisation, som under
namnet »den Mazdah-dyrkande församlingen»,
i vårt språkbruk kallad zoroastrismen eller
(i dess senaste indiska form) parsismen, fick
en framträdande roll i Irans historia, tills
med islam en religion med helt andra krav
på absoluthet och exklusivitet trängde in i
den iranska folkvärlden.
Kring denna tolkning kan man förmoda
att diskussionen kommer att stå het. Den
ställer på ett obehagligt sätt invanda
föreställningar på huvudet, den flyttar
Zaratustra ur kretsen av Främre Orientens
profetgestalter och upp i en miljö, där man
aldrig tänkt sig honom: varken den fromma
legenden eller den vetenskapliga slentrianen
kan känna sig tillfreds med dessa
hänsynslösa ommöbleringar. Men karakteristiken av
Zaratustra som ett slags primitiv mystiker
är en tolkning, som redan för en intern
kritik bär alla tecken på sannolikhet. Och
med den ställes Zaratustra in i ett
sammanhang som vi känna, blir den förste
företrädaren för en typ, som är så oändligt
karakteristisk för Irans religiösa liv överhuvud.
Mystikern, mästaren, som »skådar» en ny
världsförklaring i sin mystiska förening med
gudomen och meddelar till en sluten
lär-jungakrets sin visdom och sättet att nå den,
extastekniken, den typen känna vi från
snart sagt varje sekel av Irans historia.
Den universella frälsningstanken finns alltid
hos dessa förkunnare, men den uppleves
inte med den intensitet och glöd, som åt de
semitiska folkens stora profeter gett eko över
kontinenter. Deras förkunnelse når ofta inte
ut över den trånga kretsen av personliga
lärjungar. De av dem vi känna bäst äro det
medeltida Irans stora islamiska mystiker, som
bevarat sina mystiska upplevelser i litterär
form.
Nyberg går inte i detalj in på zoroastrismens
senare historia. Sedan han sökt klarlägga de
komplicerade historiska förlopp, som dölja
sig i de avestiska texternas magra material,
studerar han framförallt tillkomsten av
denna samling liturgiska texter: hur den
gamla »Zaratustraförsamlingen» småningom
utvecklade förutsättningarna för en kyrka och
en prästklass, och hur dess levande religiösa
ord förvandlades till en fast begränsad Helig
Skrift — Avesta. Men denna zoroastrismens
kyrkohistoria har för religionsforskaren ett
tämligen sekundärt intresse. Zoroastrismen
förlorar tidigt sin aktiva, missionerande
kraft. I västra Iran dröjde det länge innan
den fick någon dominerande roll: det var
först den sasanidiska dynastiens speciellt
politiska syften som på 200-talet efter Kr.
lyfte den upp till en statskyrkas privilegierade
ställning och skyddade den mot en kanske
annars övermäktig konkurrens från tidens
två stora aktiva missionsreligioner:
kristendomen och manikéismen.
I sina senare utvecklingsformer kan den
heller inte studeras ensamt i den religiösa
litteraturen. Den måste ses och förstås mot
bakgrunden av det senantika Irans hela
politiska och kulturella utveckling. Och det
gör man bäst i det monumentala arbete,
L’Iran sous les Sassanides, varmed
professorn i iranistik vid Köpenhamns universitet,
Arthur Christensen, krönt ett långvarigt
och träget forskararbete i den iranska språk-,
litteratur- och kulturhistoriens tjänst.
Det är nu över trettio år sedan han sände
ut sin »L’Empire des Sassanides», den första
iranska kulturhistorien och länge det enda
och högt skattade arbetet i sitt slag.
Nybergs verk är tydligt förankrat i en
bestämd svensk tradition, där namnen
Söderblom, Charpentier och Reuterskiöld markera
den aldrig avbrutna kontinuiteten av
iranis-tiska intressen. Och den historiska
skarpblick, som framträder i analysen av
»Zara-tustra-församlingens» utveckling, något
absolut nytt inom Avesta-forskningen, kommer
lärdomshistorien en gång att karakterisera
som ett typiskt utslag av den fördjupande
inverkan Harald Hjärne haft på många grenar
av svensk humanistisk forskning.
Lika tydligt är Arthur Christensens magnum
opus anknutet till den brett lagda
kulturhistoriska metod, som sedan ett par
generationer är så typisk för dansk humanism.
Hans första stora arbete över sasanidtiden
var en ren kulturhistoria. Nu är det hela
lagt upp efter den politiska historiens linjer,
men de breda skildringarna av kulturella
sociala och religiösa förhållanden utgöra även
i det nya arbetet de partier som författaren —
och med honom läsaren — helst dröjer vid.
Med mästarhand disponerar han de otaliga
fakta som måste letas samman ur de mest
disparata källor — klassiska, syriska,
armeniska, arabiska, kinesiska — när den inhemska
traditionen som så ofta tryter, för att ge en
utförlig bild av det glänsande aristokratiska
samhälle, som väckte de erövrande arabernas
270
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
