Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Konstantin Stanislavskij och skådespelarens konst. Av Nils Beyer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nils Beyer
köpet en människa, som inte existerar i
vanlig mening, blott som en scenisk
fantasifigur, en dramatisk fiktion — och hur
åstadkommer han denna personliga metamorfos?
Denna fråga har väntat på sitt svar i ett
par århundraden, alltsedan den moderna
teaterkritiken kom till (i och med Lessings
Hamburgische Dramaturgie). Det är inte den
yttre masken och kostymen det är fråga
om, utan den inre förvandlingen.
Skådespelarna själva är härvidlag de enda
vittnes-gilla. Och de vägrar i allmänhet att yppa
sin konsts hemligheter, som om de endast
kände dem intuitivt, oförmögna att
begreppsmässigt förklara dem — eller helt enkelt var
rädda för att de skulle komma i ovärdiga
händer, banaliseras av klåpare eller ge deras
kritiker vapen emot dem.
Så när som på ett och annat fragment, där
en stor skådespelare, som varit i stånd till
introspektiv analys eller gått till storms mot
gamla teaterkonventioner, beskrivit sin egen
konst, med dennas personliga
förutsättningar, begränsning och egenart, har därför
skådespelarkonstens psykologi och estetik
förblivit en oskriven bok. Först på de allra
sista åren har det gjorts ett systematiskt
försök att fylla ut den gapande klyftan, och den
som gjort det, är Konstantin Stanislavskij,
den berömde stiftaren av Konstnärliga
teatern i Moskva och vid sin död härom året
den nära nog legendariska gestalten i
Europas moderna teaterhistoria. Efter sin
makalösa memoarbok, My Life in Art (1924)
planlade han ett verk i tre delar,
behandlande skådespelarens utbildning,
skådespelarens »arbete med sig själv under det han
spelar», och slutligen arbetet med själva
rollen. Men endast den första delen i denna
trilogi blev färdig. Den kom ut i Moskva
r938. Stanislavskij var då sjuttiofem år
gammal. Kort därefter dog han. Även hans verk
om skådespelarens konst blev alltså ett
fragment, en propedeutik till ett aldrig fullbordat
lärosystem.
Likväl är det den djupast syftande bok
som någonsin skrivits om skådespelarens
flyktiga och svårförståeliga konst. Stanislavskij s
lärometod — eller »mitt system» som han
kallar den — är frukten av ett halvt sekels
teaterarbete, som kännetecknats av en genial
konstnärs eviga otillfredsställelse med sig
själv, ett rastlöst experimenterande med nya
stilar och spelsätt, en oavlåtlig strävan att
tränga allt djupare in i teaterns väsen. De
fattiga guldkorn han säger sig ha behövt ett
liv för att finna, visar sig också vara en
guldgruva, inte endast för skådespelarkonstens
utövare (och blivande utövare) utan för var
och en, som vill lära sig förstå vad teater är.
För oss skandinaver inträffar nu den lyckliga
omständigheten, att Stanislavskij s bok, vars
hittillsvarande engelska upplaga An Actor
Prepares (1936) endast är ett utkast till
det senare tillkomna, starkt utvidgade
verket, har utkommit på danska i en fullständig
översättning. Titeln på denna är En
skuespillers arbejde med sig selv.1
Vi skall i det följande sysselsätta oss en
smula med »systemets» grundtankar, men
måste först ge en antydan om dess
historiska förutsättningar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
