- Project Runeberg -  Ord och Bild / Femtionde årgången. 1941 /
275

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Konstantin Stanislavskij och skådespelarens konst. Av Nils Beyer

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Konstantin Stanislavskij och skådespelar ens konst

de — och hur hans spel ingenting annat var
än en ren och skär imitation av den gamla
hovteaterns maner.

Starten kan synas dålig, men den visade
sig vara god. Det fanns ingen tradition att
anknyta till, blott en tradition att bryta
med: därigenom blev Stanislavskij den frie
sökare han varit i hela sitt liv. Så snart
hans ögon hade öppnats för att hovteatern
var död, började hans livslånga kamp för att
finna den rätta teaterformen. Ytterligheterna
har berört varandra i hans utveckling: från
pompösa »historiska» iscensättningar à la
Meiningarna till abstrakta teaterfantasier i
Gordon Craigs stil. Men sin egentliga
teaterhistoriska insats har han gjort som stiftare
och ledare av Konstnärliga teatern i Moskva.
Denna, som var samtidig med de fria
scenerna i Paris och Berlin (och Strindbergs
»försöksteater») såg sin huvuduppgift i att
driva teatern ut ur teatern och föra
skådespelarkonsten tillbaka till livets egen
naturlighet. Till fulländning odlades där det
intima realistiska dramat. Repertoaren bestod
av Tolstoj, Gorkij, Strindberg, Ibsen,
Hauptmann — och först och sist Tjechov, som inte
var någon stor dramatiker men just därför,
som den människoskildringens mästare han
var, hjälpte skådespelarna att finna vägen
bort från teatern.

Så småningom blev det dock klart för
Stanislavskij, att detta bort från teatern hade
fört honom in i en konstnärlig
återvändsgränd. Känslan av naturalismens
otillräcklighet, som kom teatern att förneka sig själv,
drev honom ut i de stora experimenten —
en gigantisk kamp med hans eget
teaterbegrepp. Från att ha förnekat skådespelarens
individuella betydelse kom han så småningom
till den rakt motsatta ståndpunkten, och där
blev han till sist stående: att skådespelaren
på nytt måste erövra scenen. Skådespelarens
konst blev det enda betydelsefulla för honom,
det som gav liv åt hans teater. Att förstå
denna konst, klarlägga dess väsensart och ge
den ett ideal att förverkliga, det blev det
slutliga målet för hans konstnärliga
Jakobsbrottning.

*



Svårigheten att skriva om
skådespelarkonsten ligger inte minst i bristen på
terminologi. »Vi kan ju inte hjälpa», heter det i
företalet till boken, ’ »att vetenskapen har
försummat att behandla skådespelarens ska-

pande och ge oss de ord vi skall använda i
vårt arbete. Vi har fått klara oss så gott vi
har kunnat.» För att få fatt på de flyktiga
själsprocesser det rör sig om, har
Stanislavskij för den skull valt en berättande
framställningsmetod. Till det yttre är »En
skådespelares arbete med sig själv» en roman i
dagboksform. Läsaren föres in i en (fingerad)
elevskola, där en flock nybörjare genomgår
sin första årskurs under ledning av
skådespelaren, regissören och teaterpedagogen
Tort-sov. Undervisningen och övningarna
föreställes upptecknade av den begåvade eleven
Kostja, som — tack vare den lyckliga
omständigheten att han kan stenografi —
ordagrant återger Tortsovs utläggningar och de
livfulla debatter, som ständigt och jämt
flammar upp mellan elever och lärare. Det
är debatter i god rysk stil, ivriga, vakna och
ohämmade.

Den geniale Tortsov är naturligtvis, om
man vill se en »nyckelroman» i boken,
Stanislavskij själv. Men det finnes också mycket
av denne hos Kostja, som kan kallas ett
ungdomsporträtt av författaren. Han begår
just de misstag som Stanislavskij begick i
sin ungdom! Boken börjar med en rolig
skildring av en föreställning, som
nykomlingarna på egen hand får ordna, och vid
vilken Kostja spelar Othello, en av de
paradroller, som Stanislavskij enligt egen utsago
spelade »förfärligt» i sin ungdom -—- och
gjorde en kolossal succés i. Naturligtvis blir
det en föreställning, full av de allra värsta
teaterfasoner, en dilettantism sådan som den
ur vilken den moderna teatern i Ryssland
föddes.

Därigenom får emellertid läraren (och
läsaren) en provkarta på avarterna inom
skådespelarkonsten: personality-spelet, där
skådespelaren utställer sin egen person på scenen
och för övrigt »spelar på temperamentet»,
hantverket med dess standardiserade
teaterklichéer och teaterkänslor — och
prostitn-tionskonsten, som urartat till ett behagsjukt
koketteri, en flirt med publiken, utan något
konstnärligt allvar.

Den enda av »avarterna» som Stanislavskij
vill tillerkänna ett konstnärligt värde, är
förevisningskonsten, vilken är »skön men inte
djup». Den består i en fysisk reproduktion av
rollen sådan som skådespelaren en gång för
alla utformat den. Betecknande för en dylik
skådespelare säges vara att han gärna övar
sig framför en spegel. Liksom en målare

275

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Mar 20 10:46:23 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1941/0311.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free