Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Konstantin Stanislavskij och skådespelarens konst. Av Nils Beyer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Konstantin Stanislavskij och skådespelar ens konst
de — och hur hans spel ingenting annat var
än en ren och skär imitation av den gamla
hovteaterns maner.
Starten kan synas dålig, men den visade
sig vara god. Det fanns ingen tradition att
anknyta till, blott en tradition att bryta
med: därigenom blev Stanislavskij den frie
sökare han varit i hela sitt liv. Så snart
hans ögon hade öppnats för att hovteatern
var död, började hans livslånga kamp för att
finna den rätta teaterformen. Ytterligheterna
har berört varandra i hans utveckling: från
pompösa »historiska» iscensättningar à la
Meiningarna till abstrakta teaterfantasier i
Gordon Craigs stil. Men sin egentliga
teaterhistoriska insats har han gjort som stiftare
och ledare av Konstnärliga teatern i Moskva.
Denna, som var samtidig med de fria
scenerna i Paris och Berlin (och Strindbergs
»försöksteater») såg sin huvuduppgift i att
driva teatern ut ur teatern och föra
skådespelarkonsten tillbaka till livets egen
naturlighet. Till fulländning odlades där det
intima realistiska dramat. Repertoaren bestod
av Tolstoj, Gorkij, Strindberg, Ibsen,
Hauptmann — och först och sist Tjechov, som inte
var någon stor dramatiker men just därför,
som den människoskildringens mästare han
var, hjälpte skådespelarna att finna vägen
bort från teatern.
Så småningom blev det dock klart för
Stanislavskij, att detta bort från teatern hade
fört honom in i en konstnärlig
återvändsgränd. Känslan av naturalismens
otillräcklighet, som kom teatern att förneka sig själv,
drev honom ut i de stora experimenten —
en gigantisk kamp med hans eget
teaterbegrepp. Från att ha förnekat skådespelarens
individuella betydelse kom han så småningom
till den rakt motsatta ståndpunkten, och där
blev han till sist stående: att skådespelaren
på nytt måste erövra scenen. Skådespelarens
konst blev det enda betydelsefulla för honom,
det som gav liv åt hans teater. Att förstå
denna konst, klarlägga dess väsensart och ge
den ett ideal att förverkliga, det blev det
slutliga målet för hans konstnärliga
Jakobsbrottning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>