Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Konstantin Stanislavskij och skådespelarens konst. Av Nils Beyer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nils B ey er
med penseln i hand återger varje drag i
modellens utseende på duken, återger
skådespelaren den inre bild han har gjort sig av
rollen, på sig själv, anlägger den rätta
kostymen, minen, rösten, gestikulationen, allt som
liknar den människa han vill framställa.
Prestationen på scenen blir sedan endast en
mekanisk upprepning, betingad av
skådespelarens »muskelminne». En av de största
förevisningskonstnärer den moderna
teaterhistorien känner, och som dessutom hör till
det lilla fåtal, som teoretiskt motiverat sin
konst, Constant Coquelin, citeras i detta
sammanhang: »Skådespelaren lever inte, han
spelar. Han är kall inför det han spelar, men
hans konst måste vara fulländad.»
Därmed är antitesen given till det ideal av
en skådespelare, som Stanislavskij uppställer:
skådespelaren, som varje afton på nytt
upplever rollen, och vilkens konst därför
betecknas som upplevelsekonsten. Han skall
smälta samman med den figur han
framställer, så att han inte vet, om det är han
själv eller »den andre» som står på scenen.
Motsättningen mellan liv och spel faller bort.
»Vår konsts obönhörliga krav», heter det i en
av bokens stående definitioner, när att alltid
skapa ett verkligt liv för den människosjäl,
som bor i rollen, och ge detta liv på scenen i
en konstnärlig form.»
Anekdotiskt får detta konstnärliga ideal
en lustig kommentar i det kapitel, som heter
»Tron och sanningsförnimmelsen». Den är så
pass belysande, att den förtjänar att anföras
i sin helhet.
Det är som vanligt Kostja, som skriver i
sin dagbok:
I kväll var jag på teatern för att medverka som
folkets mummel utanför scenen. I mellanakten kom
Tortsov in i artistfoyern och pratade med
skådespelarna och med oss elever. Medan han talade med
Paul och mig, sade han bland annat: »Det var synd
att ni inte såg repetitionen i dag här på scenen. För
då hade ni fått se, vad äkta sanning och tro är. Vi
repeterar nämligen ett gammalt franskt stycke, som
börjar med att en liten flicka kommer inspringande
i rummet och berättar, att hennes docka har ont i
magen. En av de uppträdande råder henne att ge
dockan medicin. Flickan springer ut och kommer
litet senare tillbaka och meddelar att dockan blivit
frisk igen. Därmed slutar den seen, som hela dramat
vilar på.
Nu hade vi inte någon docka. Så vi tog i stället
ett stycke trä, svepte in det i en bit siden och gav
det åt den lilla flicka, som har fått rollen. Hon
accepterade det ögonblickligen som sitt eget barn, och
hon ägnade trästycket hela sin moderliga ömhet.
Men så ville olyckan, att den unga modern inte var
enig med styckets författare om hur man botar mag-
plågor. Hon ville inte använda medicin. Hon
föredrog lavemang. Och därför hade den lilla
konstnärinnan också genomfört de för detta syfte nödiga
redaktionella ändringarna i författarens text. Hon
bytte ut rollens repliker mot sina egna. Hon anförde
till på köpet ytterst välgrundade skäl, hämtade från
sin egen erfarenhet: den hade lärt henne, att
lavemang är betydligt att föredra framför avföringsmedel.
Då repetitionen var slut, ville hon absolut inte
skiljas från sin dotter. Inspicienten ville naturligtvis
gärna förära henne den imaginära dockan, men
sidenstycket kunde han inte ge henne; det behövde vi
till kvällsföreställningen. Det blev en större
barntragedi med gråt och jämmer, som inte tog slut,
förrän vi föreslog henne att byta ut det tunna sidenet
mot något annat tyg, som visserligen var billigare
men mycket varmare. Den lilla flickan tyckte också,
att när man har ont i magen, är det mera praktiskt
med ett varmt tyg än ett, som bara är vackert, så
hon gick gärna med på att byta.
Ser ni, det är tro och sanning!
Det är av henne vi kan lära, hur vi skall spela»,
sade Tortsov begejstrat.
Hur är nu en sådan naiv inlevelse i rollen
möjlig för en vuxen konstnär, som för länge
sedan har lämnat barndomens gudomliga
omedvetenhet bakom sig? Att han för ett
kort ögonblick kan »ryckas med» av rollen,
så att han glömmer sig själv och plötsligt
är den han föreställer, känner väl varje
skådespelare till, men däremot förefaller det
att vara ett nästan övermänskligt krav, att
han under hela föreställningen, i varje fall
så länge han är inne på scenen, skall
upprätthålla denna identifikation i vad Stanislavskij
kallar »en genomgående spellinje». Ännu
vanskligare synes detta krav vara att
uppfylla, då man tänker på, att en skådespelare
inte som en annan konstnär kan »gå och
vänta på inspiration». Han skall vara
inspirerad på ett visst klockslag. Därför måste
han lära sig att framkalla känslor — känslor,
som över huvud taget inte låter sig
framkallas med yttre tvång. Däri ligger hans
konstnärliga dilemma, det problem, som han
måste lösa.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
