Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Konstantin Stanislavskij och skådespelarens konst. Av Nils Beyer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Konstantin Stanislav ski] och skådespelarens konst
Däri ligger för det första det elementära
kravet, att allt som sker på en teater måste
ha ett bestämt mål, och att skådespelaren
tror på detta. En dag säger t. ex. Tortsov
till en av eleverna att gå upp på scenen och
stänga en dörr. Han går upp och stänger
dörren utan någon större entusiasm, och
den enkla handlingen förmår naturligtvis inte
utlösa något nämnvärt intresse hos
publiken, d. v. s. de andra eleverna, som sitter
och tittar på. Om, säger då Tortsov, det står
en rasande dåre, som vill tränga sig in och
mörda er, utanför dörren! Vad gör ni då?
Det visar sig att den unge eleven
ögonblickligen accepterar förutsättningen. Han
inriktar hela sin energi på att hålla igen dörren:
självbevarelsedriften har med ett slag blivit
väckt av det lilla magiska ordet om. I samma
stund blir också hans »spel» intressant, ty
det är inställt på ett bestämt mål, har fått
en psykologisk motivering, en dramatisk
mening.
Ett drama innehåller alltid vissa givna
omständigheter, som förutsätter karaktärerna
och handlingen, och dem gäller det för
skådespelarna att tro på. Men samtidigt,
betonar Tortsov—Stanislavskij, kan ju inte
diktaren säga allt om sina figurer. Hur deras
liv gestaltat sig, innan de träder in på scenen
och säger sin första replik, vad de säger till
varandra utanför scenen, hela det
komplicerade förhållande i vilket dramats personer
står till varandra, allt detta är
omständigheter, som inte är »givna», och som därför
skådespelarna själva måste dikta till. Där är
det som de magiska om’en träder i funktion
och ger varje replik, varje handling och
varje seen en personlig mening — men
naturligtvis en mening, som alltid måste
ligga i pjäsens egen logik. Skådespelaren
blir därigenom inte blott en
reproducerande, utan en skapande konstnär, som
måste vara mäktig en livlig inbillningskraft.
Inte blott den tillfälliga situationen utan hela
rollens föregående och nuvarande liv skall
vara så levande för honom som en verklig
människas liv är i allt som hon gör och
säger. »Aldrig en övning, aldrig ett steg på
scenen utan en inre motivering!»
Men därför måste också skådespelaren
personligen leva ett rikt inre och yttre liv. En
kall iakttagare räcker inte, han måste gå till
botten i all sin livserfarenhet, vara fyr och
flamma för att kunna av livet utvinna
material för sitt sceniska skapande. »Eljest
vissnar vårt konstnärliga arbete och urartar
till tomma klichéer. Om en konstnär inte
vill dräpa sin skapande förmåga, får han aldrig
betrakta livet ur filisterns synpunkt. En
kälkborgare blir aldrig en konstnär, som är
värd att bära detta namn. Men det
övervägande flertalet av våra skådespelare är
ingenting annat än småborgare, som gör sig
en karriär på scenens bräder.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
