Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Konstantin Stanislavskij och skådespelarens konst. Av Nils Beyer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nils B ey er
vanligen betraktar som deras
uttrycksrörelser eller följdföreteelser.
Ingen har emellertid med en sådan
konsekvens och grundlighet som Stanislavskij
utnyttjat denna erfarenhet för
skådespelarkonstens teknik. Han erinrar om ett berömt
ställe hos Shakespeare. Då Lady Macbeth
torkar blodet av händerna — i andra akten
efter mordet på Duncan — hjälper denna
lilla fysiska handling henne att utföra sina
äregiriga planer, och det är dessa äregiriga
planer, som i sin tur föranleder henne att
gnida av blodet. I detta sammanhang
uppställer också Stanislavskij för första gången
sin mest förbluffande sats, som går igen på
en rad ställen i boken, och som innebär, att
naturalismens dekor med dess noggranna
aktgivande på det verkliga livets realiteter inte är
till för åskådarens utan för skådespelarens
skull!
Han säger härom:
Det utövar sin verkan på den spelandes psyke och
på hans upplevelse. På detta sätt blir alltså
dekorationen, sceneriet och den stämning, som därav
skapas, en hjälp för att väcka våra känslor. När en
skådespelerska skall spela Margareta, skall regissören
i den seen, där hon blir frestad av Mefistofeles, medan
hon ligger och ber, se till att hon får den nödvändiga
kyrkostämningen. Den hjälper henne att leva sig in
i rollen.
Skådespelarens hela uppmärksamhet måste
följaktligen koncentreras på det som händer
uppe på scenen. De övningar, som anordnas
för att skapa denna »sceniska
uppmärksamhet» hos de unga eleverna, som till en början
är alldeles paralyserade av det stora,
gapande hålet, där hundratals okända ansikten
skymta i dunklet, hör till det mest
intressanta i skildringen av arbetet på skolan. I de
lärdomar, som här ges, har man tillfälle att
erinra sig hela den borgerliga naturalismens
kamp mot ett yttre effektspel: från Diderots
krav på den sanne skådespelaren att alltid
spela »som om det var en mur mellan er
och åskådarna» till Strindbergs »fjärde vägg».
Just detta intima spel nådde ju också sin
fulländning vid Konstnärliga teatern under
Stanislavskij s ledning. Då dennes språkrör,
Tortsov, utvecklar vilka olika kontakter
skådespelaren skall ha under sitt uppträdande —
med sig själv, så att »förståndet kommer i
kontakt med känslan», med sina medspelare
o. s. v. — utbrister också, högst följdriktigt,
en av eleverna, på tal om publiken: »Den får
man aldrig ha kontakt med! Inte under
några omständigheter!»
Här visar det sig emellertid, att
Stanislavskij s system innebär en modifikation av den
rättrogna naturalismen. Direkt, säger
Tortsov, får inte skådespelaren ha någon kontakt
med publiken, men indirekt — både kan och
bör han ha det! Det är det fyllda
åskådar-rummet, som skapar en andlig akustik för
spelet. Häri ligger ingen kompromiss med det
teatraliska hantverk, som endast är inriktat
på att ta sig ut, men väl en av dessa
skådespelarkonstens paradoxer, som den store
italienske skådespelaren Salvini fäste
uppmärksamheten på, då han gjorde gällande, att
konstnären mitt i sin starkaste lidelse på
scenen dock alltid iakttager sig själv. På
liknande sätt är det möjligt att bortse från
publiken och på samma gång känna sig i
samklang med den. Och det är detta som gör
att skådespelaren älskar sin konst, säger
Tortsov och brister ut i en lyrisk
kärleksförklaring:
–-i en teater som är full av människor, av
tusen hjärtan, som klappar i takt med konstnärens
hjärta, där skapas en vidunderlig resonans och akustik
för våra känslor. Som svar på vartenda ögonblick vi
upplever sant och äkta på scenen, kommer det
nerifrån åskådarplatsen en genklang av intresse och
medkänsla, osynliga strömmar från de tusentals levande
och gripna människor, som tillsammans med oss
skapar aftonens föreställning. Åskådarna kan ju
nämligen inte bara hämma och skrämma en konstnär,
utan de kan också väcka hans äkta skapande energi.
De ger honom den stora själsliga värmen, tron på
sig själv och sitt konstnärliga arbete.
Den känsla av genklang, som kan stråla ut från
de tusende människosjälarna i en fullsatt teatersalong,
skänker oss den högsta glädje, som över huvud taget
är möjlig för en människa att uppnå.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
