Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Göteborgs Stadsteater. Spelåret 1940—41. Av Axel L. Romdahl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Axel L. Romdahl
Seen ur »Morgondagens män».
hade i fru Schildknecht en fint och
intelligent nyanserande tolkarinna av den
krävande huvudrollen. Men hon kunde knappast
ge full verklighet åt den svenska
småstadsdrottningens frodiga väsen på ont och gott.
Släkten och de övriga medspelande figurerna
övertygade: den vimsiga fru Frida — Elsa
Carlsson, sönerna August •—- Sture Baude,
Axel — John Ekman, svågern Sunesson —
Ludvig Gentzel, o. s. v. Nathans stora roll
gjordes med intensiv inlevelse av Gunnar
Ekström. Regissören hade utan karikering
fått den rätta stilen på miljön, det
storborgerliga småstadshemmet från 1880-talet,
dräkterna från 1910.
Julprogrammet, Gustaf af Geijerstams
»Stor-Klas och Lill-Klas» gick mig förbi. Det
vill synas som om förlusten varit måttlig,
om det än skulle varit roligt att se fru Birgit
Afzelius-Wärnlöfs mycket lovordade
dekorationer. Stadsteatern gjorde detta år ett
försök med en nyårsrevy. Den presenterade
såsom sådan Alf Henrikssons »Den ljusnande
tid» och fick publiken med på noterna. Ur
sin egen ensemble hämtade den fram ett
vältrimmat och behagligt ungt danspar,
fröken Margareta Bergfelt och herr Claes
Thelander. Knut Ström gnuggade sina
geniknölar och gav stycket en fantasifull ram,
enstaka prestationer som Elsa Carlssons
freudianskt betonade disponentfru höjde sig
till det mästerliga, beredskapen och biskop
Thomas’ frihetshymn gåvo stegring och
stämning åt finalen. Stycket kunde gott passera
som festprogram vid öppnandet av
försvarsutställningen i mars. Då hade redan
»Morgondagens män» av amerikanen Maxwell
Anderson varit uppe ett par veckor. Dess
prolog i de spanska bergen med dess unga
idealistiska Francobekämpare lovade ett
drama med befriande rymd över sig. En av de
unga männen, Victor d’Alcala, hade saker att
säga som grepo tag om hjärtat, värmde och
lyfte. Och de sades vackert och äkta av
herr Carl-Magnus Thulstrup. Kanske var hans
monolog det värdefullaste som detta
Stadsteaterns spelår skänkte oss, det som mest
motsvarade det man önskat att teatern finge
ge oss. Men stycket sjunker i fortsättningen
ned till en sällsam, man ville säga skolpojks-
284
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
