Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Göteborgs Stadsteater. Spelåret 1940—41. Av Axel L. Romdahl - Filmkrönika. Av Herbert Grevenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Herbert Grevenius
behärskade och intensiva spel vackra löften.
Herr Kolbjörn Knudsens överste syntes, så
svensk adelsman han skulle vara, aldrig ha
ägt den elegans och den yttre stil som måste
förutsättas hos en kejserlig gardesofficer.
Men hans ångest och ruelse övertygade. Så
stängde kölden Studion ... Vi fingo gå ner
i stora salongen och roa oss åt det roliga.
Man märkte hur starkt man saknade den
lilla scenen. Skall den stängas också nästa
vinter, må vi utbedja oss åtminstone några
Studiokvällar eller rättare något
Studioprogram på den stora scenen. Det är
betydelsefullt också för en teaters ensemble att
behålla kontakten med den allvarliga konsten,
den stora dikten.
Filmkrönika
Av Herbert Grevenius
’ET dyker upp amerikanska filmer
med tydlig fransk orientering. Den smala
vägen, regi: La Cava, söker trolla fram en
sugande atmosfär av outtalade ord och
dun-kelglimmande känslor kring ett par
nyupp-tända unga människor i någon liten sjaskig
håla vid Stillahavskusten, där sociala
vrakspillror borrat sig fast i strandkanten,
sardin-fabrikerna sätter det speciella förstadsmärket
på flickorna och dansen går på det enkla
strandkafét.
Anslaget är verkligen inte illa, berättelsen
böljar in som en lång och mjuk våg mot
denna oändliga strand, de oskarpa bilderna
är liksom genomflimrade av ljumt dis och
Ginger Rogers spelar flickan med en
förbluffande frigjordhet från inre och yttre
makeup. Men historien om hur flickan i
förälskad ambition söker hålla den unge mannen
okunnig om sin ruskiga familj spetsar
småningom till sig på vanligt magasinsvis och
den obarmhärtigt fräna skildringen av
hennes hemmaförhållanden får en ensidighet som
går på det sociala avslöjandets linje.
Det är den åtta år långa och alltjämt
pågående newyorksuccén med Kirklands och
Caldwells »Tobacco Road» som fått även
filmen att våga sig på de döda fläckarna
bakom prosperityns kulisser, en strömning
som hittills fått sitt märkligaste uttryck i
filmatiseringen av »Vredens druvor». Här
kommer ett sådant uppsåt att ligga väl
mycket vid sidan av, och det ökar endast
stilblandningen i denna inte lyckade, till slut
långtrådiga men som företeelse intressanta
och rätt unika film.
Med en helt annan dristighet har då
Anatole Litvak i Mannen med järnnävarna
format ett par enkla människoöden, tagna
liksom på måfå ur det bubblande folkhavet
i de labyrintiska newyorkkvarteren neråt
Hudsonstranden vid sidan av de stora
stråken. Kameran tar stora svep över kajer och
gatbitar och bakgårdar, och inte minst en
sydländskt rörlig kvartersfest läggs upp med
målande kraft.
Storyn varierar på ett överraskande sätt
det slitna temat om revyflickan och boxarn,
två genvägar fram mot det guld som
glimmar, vilka te sig ganska självklara från den
sociala marknivå det här är fråga om. Någon
apoteos över vad man kallar rivande
framåtanda blir det inte. Pojken vill egentligen inte
alls fram, det är hon som vill göra karriär,
och först när han blivit slagen sönder och
samman i en avgörande match, en ohygglig
slakt i dussinet ronder, och hon efter kort
succéslopp börjar möta idel stängda
scendörrar, kan de på nytt börja forma sin
tillvaro i de enkla förhållanden de aldrig bort
lämna.
Det är en hård film som verkligen uttrycker
något om det hårda tempot i en miljonstad
där allt av någon inneboende kraft rusar
vidare i ett störtlopp där mänskorna snabbt
förbrukas och slängs åt sidan som urvridna
trasor. Man fäster sig framförallt vid James
Cagneys schablonfria framställning av pojken.
286
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
