Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Filmkrönika. Av Herbert Grevenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Filmkrönika
Här finns ingenting glättat eller
insmickrande och man känner hos honom den djupt
rotade ovillighet att slå först som gör att han
med sådan lättnad backar ur det hårda
spelet och rätt och slätt föredrar att vara
den godlynta människa han är.
Samma äkthet präglar samma aktörs
prestation i Regnbågsdivisionen, regi: Keighly,
en oförfärat realistisk men eljes i fakturen
ordinär film om amerikanerna på västfronten
1917. Han skildrar i krigsscenerna en i och
för sig inte feg men in i hjärteroten bitter
och misstrogen liten slumfigur, en
protestmänniska, som springer i rena paniken så
fort det brakar löst. Hur han genom en i
ledet medmarscherande kärv och manlig
katolsk präst (Pat O’Brien) bringas att ta sig
själv i kragen utgör den bärande linjen i
denna kvinnofria historia. Den som flyr för
sig själv, kan heller inte se döden i vitögat,
det är det förstuckna religiösa temat, som i
de bägge männens spel tonar fram i stor och
gripande klarhet.
Edison uppfinnaren, regi: Brown, är en
överdådigt berättad filmsaga som torde
komma att göra åtskilligt till för att förvandla
Thomas A:s karriär till en av tjugonde
århundradets myter och därtill en myt som
man känner sig tjänis med, eftersom den
läggs fram med samma frejdighet som gällde
det, ska vi säga, att skildra hur Erik
Åkerlund demokratiserade den svenska
veckopressen. Edison blir grabben som klarar sig
i alla väder och Spencer Tracy blinkar åt
publiken som ville han säga: »Tro mej om
ni vill eller inte men så var det.» Som manus
har sagan en fasthet och stramhet som vida
övergår den frejdigt hoptråcklade följden av
anekdoter i den ändå så medryckande filmen
om Unge Edison. Genom att man som sig
bör gjort uppfinnandet av glödlampan till
en centralpunkt och grupperat de andra
mest bekanta uppfinningarna som tillfälliga
idéblixtar runt omkring (huvudsakligen
föranledda av den jäsande högen av räkningar)
så har man lyckats med det svåra att få en
dramatisk linje och kulmination i detta liv
av tålmodigt laboratoriearbete. När Edison
i trots av ett privat gasverks intriger lyckats
inmontera sina generatorer och med ett enda
handgrepp får en hel stadsdel i Newyork att
stråla upp i det elektriska ljuset, är det
verkligen en tablå som koncentrerar ett
stycke fredlig världshistoria och en nyord-
ning av mer genomgripande och bestående
slag än dem varmed den politiska
dynamiken söker illuminera klotet.
Många tyckte att den ryska sagofilmen,
Trollskogen, regi: Rou, var ett löfte om en
ny morgon. Jag delar inte riktigt denna
förtjusning. Inte annat än jag kunde se var det
dålig teater med trolleri och hokus pokus i
stället för poesi.
Överhuvud gör man ofta den reflexionen
att vad som kallas fantasifilmer på något
sätt svär emot filmens eget obestämda väsen,
såvida de nu inte tecknas. Med aktörer och
trickfotografering kan man aldrig skapa en
förtrollad värld av sådan avväpnande
poetisk logik som exempelvis hos Disney.
Spelfilmen är i sig själv saga nog, för även om
man ifråga om filmer oftast har anledning
använda termer som nykter och realistisk, så
är det ju tydligt att dessa begrepp så fort
kameran kommer med förlorar sin vanliga
innebörd. Film är med sin rörliga bildväxling
och sina snabba associationer överhuvud saga.
Fantasifilmen av speltyp känns därför gärna
antingen som fantasteri eller esteteri, eller
om man så vill som kaka på kaka.
Nyinspelningen i färg av Tjuven i Bagdad,
i regi av Körda och Berger på ett manus av
Miles Malleson, som en gång skrev
»Fanatiker», är huvudsakligen ett fantasteri men
med en stark bismak av stor show som gör
den ytterst underhållande, ibland också när
den inte skall vara det. Men ingen regel
utan undantag. I avsnittet med anden i
flaskan och rovet av det allseende ögat i
templet på Pamir, världens snöhöljda tak,
blåser det in en fläkt av naivt fabulerande
orientalisk folksaga. Kanske det är styrkan i
det urgamla motivet som gör det, kanske gör
den mjuka exotiska lystern kring den lilla
brunhylta och charmfulla tjuven Mabu sitt
till, kanske spelar också färgen in. Men man
tänker inte här på trickfotografering och
kameraknep. Man bara accepterar. Man är
liksom hos Disney i en värld, där tingens
tröghet och friktion i vilken stund som helst
kan upphävas.
Änglar över Broadway är en modern saga
i Tolvskillingsoperans stil, en sällsynt
osockrad och ändå elegant sak, som skrivits,
iscensatts och även producerats av den
hårdkokte Ben Hecht. Hårdkoktheten
innebär väl i hans fall vad vi ofta lite hastigt
brukar kalla för negativism.
287
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
