Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Heliga Birgitta som svensk författare. Av Erik Noreen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Heliga Birgitta som svensk författare
kön är versen tvärtom den naturgivna
formen.
Men även på grundvalen av det till
sjutton (tretton?) stycken inskränkta
materialet kvarstår intrycket av Heliga
Birgitta som en starkt egenartad
personlighet. En härsklysten, hätsk kvinna för
ordet i upprorsuppenbarelsen. Kontrasten
mellan innehållet och uppgiften att Guds
milda moder har uttalat dessa ord är ju
nästan grotesk. Men i andra stycken
ljuder mildare, ofta helt hjärtebetvingande
toner. Om hon var vår enda stora
medeltidsförfattare eller om hon var vår
medeltids största poetiska snille må lämnas
oavgjort. Det har funnits starka män både
före och efter Agamemnon. Vad som aldrig
ens kan ifrågasättas är att Heliga Birgitta
tillhör raden av första rangens svenska
diktarsnillen.
Vadstenatraditionen berättar, att Heliga
Birgitta en gång gick inför påven med
sina söner Birger och Karl. Birger var
klädd på det allra höviskaste sätt, men
Karl var utstyrd »i ridderlig skrud på det
sätt som de pläga som älska världen».
Han hade silverbälte och halsband. Han
hade en hermelinskjortel, där det såg ut
som om djuren hade varit levande och
sprang upp och ner, när han rörde sig, och
varje djur hade en förgylld klocka om
halsen och en gullring i munnen. Då påven
hade sett båda sönerna, sade han till herr
Birger: »Du äst din moders barn» men till
herr Karl: »Du äst världens barn.»
Med detta världens barn kom Birgitta
till Neapel, där drottning Johanna härskade.
Hon var änka. När herr Karl kom inför
drottningen, gjorde han först den reverens
som Birgitta hade lärt honom, med
knäfall och fotkyss, men sedan kysste han
henne på munnen, »av vilket drottningen
fick stor kärlek till honom, för att han
vågade göra detta, och ville ingalunda låta
honom fara därifrån utan sade, att hon
äntligen ville behålla honom och ha honom
till man». Karl var gift i Sverige, men detta
sade sig Johanna icke bry sig om och sade
»att det skulle vara som hon ville». Då gick
Birgitta till sina gudeliga böner och bad
Gud om hans nåd. Och då blev herr Karl
sjuk och fick sin helsot, och några dagar
efteråt var han död.
Hur skulle det gå med Karls själ efter
döden? Den frågan har sargat Birgittas
själ, och så får hon en uppenbarelse till
tröst, det största sammanhängande alster
av Birgitta som finns bevarat i hennes
egen svenska utformning.
Jungfru Maria talade till en person [Birgitta
säger aldrig jag om sig själv i uppenbarelserna],
då hon var vakande och ej sovande, och sade
så: »Dig är lovat av Gud att se och höra, huru
dom gjordes över en själ, som nyss kommit ur
sin lekamen. Det som då skedde på ett
ögonblick, det skall visas dig med lekamliga liknelser,
som du kan begripa med ditt förstånd.»
Och så kommer en storslagen
religiöst-juridisk fantasi. Hon ser sig i ett stort
vackert palats, där Jesus Kristus krönt
med kejsarkrona sitter i domaresätet.
Intill honom står hans signade moder, som
granneligen åhörde rättsförhandlingarna.
Inför domaren står en själ, darrande och
naken som ett nyfött barn och liksom
blint, men dock vid fullt medvetande så
att hon förstod vad där talades och skedde.
Till höger om domaren står en ängel, till
vänster en djävul.
Processen börjar och den blir lång.
Djävulen kommer, som man kan tänka, på
skam. Det slutar sålunda:
Djävulen skrek högt och röt och tjöt och
sade: »Ve mig, ty allt minne är fråntaget mig.
Jag minns nu ingenting av det han gjorde på
min tillskyndan, och ytterligare har jag glömt
hans namn, så att jag nu icke vet eller minns,
vad han heter.» Ängeln svarade: »Han heter
’tårarnas son’ i himmelen.» Djävulen skrek:
»Vilken förbannad so var det, som hade en så
stor buk, som så mycket vatten var gjutet i,
att hon var helt fylld med tårevätska! Vare hon
förbannad av mig och alla helvetets härskaror.»
Ängeln svarade: »Din förbannelse är en heder för
295
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
