Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Agne Beijer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Stockholms teatrar
Av Agne Beijer
i
TT AR har förflutit sedan den stämma
tystnade som under fyra decennier på ett
så oefterhärmligt personligt och levande
sätt i Ord och Bild berättat om livet på
stockholmsteatrarna och delgivit oss sina
reaktioner inför det med en frank
uppriktighet, där lusten att sjunga ut sitt hjärtas
mening aldrig kom i konflikt med samma
hjärtas man kan gott säga geniala förmåga
att beundra och berömma vad som syntes
det värt att beundra och berömma.
Carl G. Laurin älskade teatern just som
liv, som en spegel av det verkliga livet,
men också som verklighet i sig själv, som
en av det verkliga livets mångfaldiga och en
av dess mest fängslande uppenbarelseformer.
Ty allt i teatern är sist och slutligen icke sken
och overklighet. Och verklighetens, i första
hand människornas — de sunda
människornas — robusta och blodfulla verklighet var
liksom dess ymnighet och mångfald för
Carl Laurin tillvarons kanske största
glädjekälla. Han gladde sig var gång han återfann
något av den på teatern, i ett drama, hos
en skådespelare och — förvisso icke minst —
hos en skådespelerska. Få ha som han
utstrålat generös och okonstlad glädje över att
på samma gång vara aktör och åskådare på
livets seen, att själv få leva livet och få se
det levas av andra. Få ha också mera
personligt än han grämt sig över den förstörelse
som nu i dunkla ideologiers namn går fram
över den värld som för honom var till för
att glädja sig åt.
De påfrestande tiderna ha icke minskat
det stockholmska teaterintresset. Tvärtom
har den gångna säsongen för flera av våra
teatrar och alldeles särskilt för
nationalscenen om man ser till publikfrekvensen
varit ovanligt gynnsam. Det är inte så
svårt att förklara detta. Visst kan man
ibland få höra reflexionen: varför skulle
jag gå på teatern ? Verkligheten själv
erbjuder mig nog och övernog av dramatik!
Resonnemanget är ungefär lika klokt som
om någon skulle säga: Varför skulle jag
gå på konsert ? Buller hör jag nog av på
gatan. Det är inte bara så att vi mer än
någonsin behöva den avspänning, den
verklighetsflykt för några timmar som teatern
kan ge. I ännu högre grad behöva vi den
samling kring tillvarons väsentligheter som
stor dikt tvingar vår tanke till. Även den
mest tanklöse ställs varje dag på nytt
inför ett pinande: varför ? Det liv som levs
av diktens fantomer, hur grymt deras
öden än gestaltas av en kanske djupt
misan-tropisk diktare, synes oss dock trots allt
mera meningsfullt än det som återspeglas i
den tjutande kören av utlandstelegram.
Omkring oss är kaos. Ett drama är dock ett
stycke kosmos. Om det eljest är ett drama.
Frågan huruvida det är
avspänningsbehovet eller klarhetsbehovet som skall
åberopas för det i stort sett goda ekonomiska
resultatet av teatersäsongen är det måhända
dock klokast att inte fördjupa sig i. Inte
heller frågan om vilka behov som i första
hand varit bestämmande för våra
teaterledare i deras programval. En teaterledare
har så fruktansvärt mycket att tänka på och
så många bekymmer att stå i. Av dessa
torde tillvarons svårförklarlighet vara ett
av de mera periferiska.
När man efteråt försöker göra sig reda
för vad som blivit kvar av de kvällar man
tillbragt på teatern under denna tid, innebär
det emellertid ingen undervärdering av deras
konstnärliga ambitioner, lika litet som av
författarnas och skådespelarnas, om man
uppriktigt erkänner att verklighetens
verklighet tränger sig så hårt inpå en att även
för den mest teaterintresserade teaterns
verklighet i minnet redan efter en kort tid
får något skugglikt över sig. Det har icke
saknats högt syftande och icke ens stor
dramatik på våra teatrars repertoar. Men
det är omöjligt att frigöra sig från intrycket
att även det mesta av den dramatik som
tillkom tiden närmast före krigsutbrottet
har sitt fäste i tankekonstruktioner som
redan rasat och i en samhällsbyggnad som i
varje fall svårt ramponerats av bomber. Det
är ingen intellektuell eller moralisk defaitism
att erkänna detta. Sanning och rätt kunna
316
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
