Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Agne Beijer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Stockholms teatrar
som blir Lennies olycka förekommer det ju
bara karlar i den, och karlar tala inte om
sådant. Det ordförråd som dessa
vagabonderande lantarbetare förfoga över skulle heller
inte förslå till det. Deras vantrevnad i
tillvaron tar sig betydligt handgripligare och
betydligt mindre sentimentala uttryck. Och
pjäsen mynnar ut i en klappjakt på den
stackars Lennie så rå och rafflande att den
skulle gjort sig i vilken vilda-västernfilm som
helst. Lennie har inte kunnat hålla fingrarna
från den unga och särdeles utmanande
hustrun till sonen på lantgården, och hans
fumliga smekningar ha varit så kraftiga att de
knäckte ryggraden på henne. Kamraterna
äro färdiga att lyncha honom. Men i stället
faller han för ett välriktat skott bakifrån av
George. Det blir den sista väntjänsten denne
gör honom.
Trots dessa grälla och melodramatiska
inslag i handlingen är Möss och människor
framför allt en psykologisk atmosfärstudie,
och det lyckades också regissören Alf Sjöberg
att förtäta denna atmosfär och locka fram
det individuellt mänskliga hos dem som
råkade vara inblandade i melodramen, så att
intresset för detta trängde i bakgrunden, det
brutala och upprörande i själva
händelseförloppet. I de båda huvudrollerna
åstadkommo Lars Hanson och Holger Löwenadler
ett par ypperliga karaktärsstudier,
osentimentala och kärvt virila i anläggningen, men
ändå fulla av ömhet och humor. Det fanns
hos Lars Hansons George vid sidan av
be-skyddardraget en pojkaktig leklust och, när
så krävdes, en sund ilska — det kunde ju
inte hjälpas att Lennies dumhet måste gå
honom på humöret ibland. Detta öppna och
leende spel förtog fullständigt varje känsla av
det morbida som trots allt ligger på lur i hans
vänskapsförhållande till Lennie. Lars Hanson
blev en riktig människa och en vanlig
människa i denna pjäs där annars så mycket är
ovanligt och oriktigt. Och Holger
Löwenadler i sin tur var helt enkelt storartad som
den hjälplösa jätten Lennie. Hans av
naturen stora och tunga ansiktsdrag avspeglade
med en öppenhet som inte kunde vara
barnsligare och mera trohjärtad, och inte heller
mera uttrycksfull, hela den grova skala av
måttlösa känslor som Lennie genomlöper,
ett skyddslöst offer som han är för alla de
olika intryck som tränga sig på honom,
ständigt lika överraskad och oförberedd inför
dem. Barnsligheten och dumheten både som
Holger Löwenadler och Olof
Wid-gren i »Möss och människor».
Dramatiska Teatern.
glädjekälla och som pina i en värld för
fullvuxna och normalt begåvade fick hos Lennie
redan genom själva uppförstoringen av sina
yttringar någonting inte bara rörande, utan
nästan patetiskt.
Långt ifrån lika säker artist som Wilder
eller Steinbeck, men lika oförskräckt som
förnyare av den dramatiska formen och lika
lidelsefull i sitt grepp på centrala mänskliga
problem är Maxwell Anderson, av vilken
under den gångna tidsperioden två
huvudverk spelats i Stockholm, dels det något äldre
Winterset (Grå gryning, Nya teatern 5 sept.),
dels Key Largo (Morgondagens män,
Dramatiska teatern 4 okt.). Mawxell Andersons
tekniska nyhet, som egentligen är en gammal
nyhet, efter som den är hämtad från
Shakespeare, består som bekant i en dialog som
växlar mellan vers och prosa. Det egentligen
nya med denna nyhet ligger i att Anderson
tillämpat en romantisk dramform på modärnt
realistiska ämnen. När han så gjort har det
varit i känslan av att ett drama, vad det sedan
handlar om, blir ett drama först i och genom
en stegring av den emotionella reaktionen
319
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
