Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Agne Beijer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Stockholms teatrar
Anderson eget land blev stycket snarast en
besvikelse just av den anledningen att detta
icke lyckades den sona där spelade rollen,
trots att denne var ingen ringare än Paul
Muni. Och han lyckades rent av vinna
oss för mannen, inte genom att göra honom
bättre än han är, men genom att låta oss så
starkt förnimma hans ensamhet. Den förmåga
att vinna allas sympati, som en gång varit
den dominerande egenskapen hos King, hade
vänts i en skriande hunger efter sympati.
King har räddat livet, men förlorat allt det
som ger det värde just för honom. Ytterst
var det sist och slutligen för att mätta det
behovet King slutligen gick i döden, och inte
därför att hans teori om livets rätt över de
ideala kraven blivit motbevisad. Maxwell
Anderson skulle måhända protestera mot
en sådan tolkning. Så långt är klart att han
med sin pjäs velat och trott sig
demonstrera idealitetens seger över nationalismen
hos King, trosvisshetens över klentrogenheten.
Men med eller mot hans vilja har det blivit
så att de människor han fört fram på
scenen kommit att leva sitt eget liv och
att vädja till oss just som människor och
icke som resonnörer. Vad som skedde med
King var en strömkantring i hans
känsloliv som ryckte hans tankeliv med sig, icke
tvärt om.
Den som får sympatibehovet att flamma
upp i så full låga att det bränner ned hans
intellekt är den gamle spaniorens dotter
Al-cala. Hon har i pjäsen ingen annan uppgift
än att vara ung och vacker och trofast mot
den romantiserade bild av King hon efter
broderns skildringar gömt i sitt hjärta. Inga
Tidblad gav både de stumma scenerna och de
få replikskiften hon hade med en sensibilitet
på en gång så spänd och så naturlig och frisk
att mötet med henne rent artistiskt sett
kanske blev det man allra helst minns från
kvällen, som eljest var en smula på gott och
ont, till en del beroende på en replikforing
driven så långt i intimism att åtskilligt av
vad som sades aldrig nådde över rampen.
De möjligheter som de versifierade partierna
här gåvo till en lyrisk expansion i spel och
diktion undvekos sorgfälligt, och sanningen
att säga fanns det heller inte mycket i pjäsen
som skulle psykologiskt motiverat dem. Utom
de bägge redan nämnda minns man särskilt
Rune Carlstens gangsterchef som med sin
svarta spanska pigtjusarinbilskhet och sin
Iena och liksom i vadd inlindade brutalitet
Inga Tidblad, Georg Blickingb er g
och Lars H ans ön i »Al or gondagens
män».
Dramatiska Teatern.
var originellt upplagd och framkallade just
de olustkänslor som avsågs, och Georg
Blick-ingbergs gamle d’Alcala, som hade en
prästerlig ton och värdighet som mycket gott klädde
både den gamle ateisten och
frihetssvärma-ren och Georg Blickingberg själv, hos vilken
den tvärtom bottnade i en djupt religiös
livssyn. Det blev den sista roll den
sympatiske skådespelaren spelade. Och utom dem
Uno Henning som en av de frivilliga i
inledningsscenen uppe i de spanska bergen,
otvivelaktigt den starkaste och i
stämningsanslaget enhetligaste i pjäsen. Det var också
den som regissören, Alf Sjöberg, lyckats
allra bäst med.
Även Blancheteatern hade under hösten
ett amerikanskt stycke av litterär klass på
sin repertoar, Hyggliga människor av Erwin
Shaw. Shaw hör till den radikala falangen
inom den yngre författaregenerationen däröver
och distanserar i radikalism betydligt
Maxwell Anderson, i varje fall Maxwell Anderson
av i dag. Närmast är Irwin Shaw kommunist,
och kommunistisk är utan tvivel också ten-
323
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
