- Project Runeberg -  Ord och Bild / Femtionde årgången. 1941 /
324

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Agne Beijer

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Agne Beijer

densen i den spefulla nutidssaga han berättar
i Hyggliga människor, fast tendensen är så
skickligt bortblandad att den undgick de
flesta. Den handlar om två beskedliga och
oförargliga småborgare som trösta sig för
vantrevnaden hemma och kvinnfolkens olidliga
efterhängsenhet och tyranni genom att om
nätterna sitta och meta i en båt nere vid
hamnen i en amerikansk stad. Men även där
har tjuvsamhället snaror i beredskap åt dem
i form av en gangster, som avpressar dem skatt
för tillståndet att sitta där. Gangstern har
dessutom osmaken att förföra dottern till en av
dem. Han får emellertid sitt straff en mörk
natt, då de båda Hyggliga människorna slänga
honom i sjön, sedan de klokt nog lagt beslag
på hans plånbok. Det ser ett slag hotande ut
att polisen skall få fast dem, men även den
klippan rundas, och det hela slutar i frid
och fröjd. Det stod var och en fritt att tänka
på vem han ville när gangstern åkte i sjön.
Jag misstänker starkt att Irwin Shaw själv
tänkt på Kapitalisten med stort K, de smås
fiende och utsugare. Vi här hemma i Europa
rikta hellre våra tankar åt annat håll, när
vi höra ordet gangster, och den
tillfredsställelse pjäsen väckte både hos publik och
kritik hade nog sin grund i detta förhållande.
Pjäsen var lustigt och kvickt berättad för
scenen, med den blandning av fantasilek och
drastisk realism som hör den nya amerikanska
stilen till, och spelades på det hela taget
gott med Hilding Gavle, Holger Löwenadler,
Eva Henning och Mimi Pollak i de mera
framträdande rollerna.

Samma blandning av saga och realism gick
igen i det amerikanska mirakelspel av Paul
Osborn som i januari togs upp på Vasateatern
i regi av Olov Molander och med Victor
Sjöström i huvudrollen: Nog lever farfar, en
onödigt larvig titel på en pjäs som utan att
vara fullt så djupsinnig som den gav sig ut
för dock inte var så larvig som den titeln.
Stycket handlar om en gammal krutgubbe i
en amerikansk småstad som vägrar att dö,
när Döden själv i egen person kommer för

att hämta honom. Hur det nu kommer till
lyckas han försätta Döden ur funktion och
placera honom i en högst genant och
löjeväckande situation uppe i ett äppelträd,
varifrån bara en viss formel uttalad av den
retsamt levnadsglada farfar kan befria honom.
Men farfar vill nu en gång inte uttala formeln,
mindre för sin egen skull än för sin lilla
sonsons skull, som han är rädd efter hans död
skall råka i händerna på en viss kvinnlig
släkting, gudlig och sedlig och snål, med ett
ord enligt hans mening vedervärdig på alla
sätt. Nå Döden finner till sist på råd, han
lockar sonsonen upp till sig i trädet, och nu
har farfar ingenting längre som binder
honom i livet. Han följer villigt Döden och
sonsonen över gränsen till andra sidan, för
att på denna andra sida återfinna just sitt
eget idylliska småstadshem med farmor och
sonson och allt han satt värde på i livet.

Jag erkänner villigt att jag inte är alldeles
klok på den djupsinniga undermeningen i
denna saga. Men bortsåg man från den
pretention på en dylik undermening som Osborn
onekligen kommer med, hörde man sagan med
nöje berättas för sig, allra helst som den i
Olov Molanders regi berättades med en vänlig
och fin humor, tillsatt med ett inte alltför
kännbart stänk av den förnumstighet som
också hör sagan till. Det har inträffat ting
som kommit oss att uppskatta denna vänliga
anglosachsiska humor nu mer än någonsin,
även när den inte bottnar i någon särskilt
avgrundsdjup levnadsvisdom. Sådan den är,
har den visat sig vara ett effektivare skydd
mot bomber av olika slag än både
Schopenhauer och Nietzsche.

Victor Sjöströms hjärtlighet och
burschi-kost oförargliga bullersamhet som farfar
bidrog också till trevnaden under kvällen.
Strängt taget var det på den hela pjäsen levde.
På den och på Molanders försynta och
artistiska regi, som ibland förlänade Osborns
fäsörpjäs — ty ordet måste trots allt fram
till sist — ett oförtjänt tycke av
Strind-bergskt kammarspel.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Mar 20 10:46:23 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1941/0364.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free