Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Opera- och konsertkrönika. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Opera- och konsertkrönika
kommer i främsta rummet, därnäst
musikertemperamentet som dock ogärna sviker
denne tonsättare, men till sist den mer
sporadiskt märkbara originella ingivelsen.
Utan föregående förspel går ridån upp
för det brokiga basarlivet, som akustiskt
målas genom de på scenen i olika takt- och
tonarter gnällande instrumenten; vad som
särskilt skiljer denna pikanta olåt från Carl
Nielsens torgmusik i sviten till
Oehlenschlägers »Aladdin» äro de ytterligare
disso-nanta ackordslag som då och då stiga dånande
upp ur orkesterrummet. Ur denna inlednings
överstigande sekunder utkristalliserar sig
Aladdins första aria, »Hur ljuvt det är att
drömma», omisskännligt pucciniserande i
sitt passionerade dolce, sitt melodiska snitt,
sina accelerandon upp till tenorsmickrande
tenutotoner; ur detta titelpersonens
entrénummer som också är hans tacksammaste
hämtas hans eget ledmotiv, som snart blir
symbolen för kärleken till sultandottern.
Barytonisten Moloks korthuggna, med samma
upprepade fjärdedelar begynnande
ormtjusar-visa, redan den litet rangströmsk i mollton
och melodivändning, blir också storvisirens
»visitkort» med den kromatiskt smygande
mellanstämman tydligt syftande på hans
lömska väsen. »Tusen önskedrömmar väl
jag sände» — höras i fjärran haremsdamer
sjunga till dansrytmer, i förhållande till
vilka den rätt stillastående sångmelodin
förefaller sekundär. Tillsammans med
orkestern bidrar den dock till en så att säga
aromatisk välklang som ökas när den upprepas
med den på scenen inkomna prinsessan som
solist och med haremsdamernas con bocca
chiusa-ackompanjemang. Melodisk sötma
andas prinsessans romansartade Dess-duraria
»Som stjärnor sig i vattnet spegla», vars
första längtansfulla melodibåge från en aning
Tristankromatik strax böjer in på
atter-bergsk folkton; dessa första takter bli Lailas
förnämsta ledmotiv, som ibland får sin
komplettering i det Aladdinska. Den
bassjungande Tiggarens musikaliskt stilbrokiga
berättelse inledes ganska imposant med
besvärjelseliknande, kromatiskt sjunkande
tonföljder, atterbergskt harmoniserade med
parallella tomma kvinter; något similigrant
klingar skildringen av skattens ädla stenar;
ett rytmiskt pregnant tema som med
verklig framgång rådbråkar mollskalans
överstigande sekunder får försinnliga den
underbara lampan. Den föga spännande seen
Fot. Järlås.
Ruth M ober g som Laila i
»A l ad di ti».
varunder Aladdin friges och av Molok tubbas
att söka skatten utgöres musikaliskt
huvudsakligen av variationer över den senares
tema, i vars nu till snabba 16-delar förändrade
rytm andra teman, Aladdins, Tiggarens och
lampans sugas in med symfonisk verv.
Såsom ränning i den konstfulla vävnaden
slingrar sig den där kromatiska
mellanstämman genom nästan hela satsen. Litet fadd i
all sin högtalarförstärkning klingar Andens
avslutande välsignelse, vilken kantilena
utvecklats ur ett tidigare Allahprisande motiv
med unison basklarinett.
Det musikaliskt enda nya momentet i
första aktens andra tablå är de i den
underbara grottan vaktande »andeväsendenas»
sång och dans, vilken senares mellan
åtton-och sextondelar växlande rytmer svårligen
kunna undgå att erinra om de orkestrala
för- och mellanspelen till Chanson Bohéme
i »Carmen». Över detta musikaliskt primära
dansstycke har komponerats den endast i
sin början mer självständigt melodiska
körsången.
Ännu mer än i Lailas första romans kommer
något i detta partitur så sällsynt som
melodisk innerlighet oss att lystra till hennes
assmoll-sång »Jag är dig när!» i visionsscenen
329
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
