Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sjunde häftet
- Opera- och konsertkrönika. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Er har ju sina förtjänster. Steva är vacker
och Laca har godhetens varma hjärta!»
Vida mer än den passiva titelpersonen är
klockaränkan handlingens drivande kraft,
viljestark och stolt intill sturskhet —
egenskaper som vid den innerst ömt älskade
dotterns iråkade olycka utlösa den kriminella
handlingen.
Den på bröllopsdagen skedda upptäckten
av barnamordet och motivet för brottet
tillhöra beröringspunkterna med »Kronbruden»,
Strindbergs för författarinnan med all
sannolikhet okända, genialt överlägsna drama.
Medveten är däremot kanske slutscenernas
likhet med ett annat bondedrama, Tolstojs
»Mörkrets makt», också det utmynnande i
en skuldmedveten människas befriande
bekännelse och ånger. Säkert är att tonsättaren,
såsom även andra hans verk och biografiska
data bestyrka, kände stark dragning mot
ett särskilt slags rysk mentalitet, den mystiskt
religiöst betonade medkänsla för alla
olyckliga som kommer till uttryck hos både Tolstoj
och Dostojevskij. Musikaliskt har just detta
nästan blödiga medlidande blivit starkt
understruket, något som låter vissa scener i
operan verka psykologiskt mindre osannolika
än de göra vid läsning av texten. Överhuvud
äger ju musik, såsom även »Jenufa» till en
viss grad visar, medel, t. ex. redan ett
långsammare tempo än det talade ordets, att
känslomässigt utfylla en librettos
otillräckliga motivering.
 |
| Leoš Janáček. 1924. |
När originalets prosaform bibehölls var
detta märkligt nog i betraktande av operans
tillkomsttid men annars ju i överensstämmelse
med Janáčeks speciella intentioner.
Denne berättade att han vid tiden för
komponerandet av »Jenufa» »hade känt sig in i
det talade ordets melodi». »Jag lyssnade
hemligt till de förbipasserandes tal, iakttog deras
ansiktsuttryck, omgivningen — —. Jag fann
en reflex av alltsammans i den noterade
melodin. Hur många variationer av ett och
samma ords språkmotiv jag då mötte! — — —
Den människa vilkens tal jag hade fixerat
genom hennes ords melodik — henne såg
jag mycket djupare in i själen.» Det talade
ordets melodi var alltså den förut antydda
utgångspunkt som Janáček hade gemensam
med Debussy. Men för tjecken blev den
dock ej mer än utgångspunkten som förvisso
lät honom finna en mängd vokala vändningar
som även i svensk översättning äga en
påtaglig talspråksnaturlighet. Så förhåller det
sig nog ej att Janáčeks sjungna ord på grund
av bundenhet vid tjeckisk språkmelodi måste
vid översättning till främmande språk komma
att förlora avsevärt mycket av sin ursprungliga
otvungenhet. Vissa speciellt tjeckiska
ordbetoningar som återspeglas i den
musikaliska rytmiken måste, det är allt, vålla en
del svårigheter vid översättning. Den intensive
språkavlyssnaren som genom folkloristisk
verksamhet också gjort sig grundligt
förtrogen med den slovakiska folkvisan kom
helt förklarligt att få en nationellt folklig
ton över sin tonsatta språkmelodik. Melodiskt
blodfull och rytmiskt vital, är Janáčeks
talsång annorlunda funtad än Debussys
preciösa, även om sensitivitet är ett för båda
gemensamt drag. Genom sin realistiska
tendens är Janáček snarare besläktad med
bådas föregångare Mussorgskij, som dock
knappast varit känd för honom, men givit
fransmannen direkta impulser. Nationellt
begränsat är emellertid ej Janáčeks tonspråk
som med sin samtidigt personliga accent och
sin emotionella intensitet talar till oss
människor i allmänhet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Wed Mar 20 10:46:23 2024
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1941/0373.html
