Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Opera- och konsertkrönika. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Jenufas lilla andante »Aldrig mer blir mor god
på mig», som med det entaktiga motivets
tritonus och dess insats och avslutning på
svaga taktdelar blir som en serie av
snyftningar, till tonen liksom hämtad ur någon
stråkkvartettsats av Dvorák.
Ett rådvillt kretsande motiv med parallella
stora terser (en även annars ibland iakttagen
beröringspunkt med Debussys på sin tid
frapperande heltonharmonik) — därmed anges
i andra aktens förspel sinnesstämningen hos
de båda olyckliga kvinnorna; utbrott av
förtvivlan, hamrande ödesslag tyckas avsluta
stycket. Men med tröstlösheten blandar sig
ömheten för barnet: där skimrar fram början
av en vaggvisa. Och när Jenufa önskar god
natt utspinnes dolce espressivo ett av hornet
intonerat orkesterintermezzo som anknyter
till fostermoderns tidigare ej mindre ömsinta
sångfras »Jag var så stolt, flicka, så lycklig
över dig». Bland liknande veka moment skall
ytterligare framhållas klockaränkans
bönfallande vädjan till Steva, den visionära
klangen vid Jenufas »Stilla natt» och hennes
psalmodierande bön, båda sjungna när hon
efter uppvaknandet finner stugan tom. Men
under klockaränkans monolog, innan hon
går ut med barnet, visslar och viner det i
den orkestrala beledsagningen. Slutscenen
med Jenufa och Laca börjar så samlat
energiskt med fostermoderns välsignelse, men
sextondelsfiguren i det fast skridande motivet
urartar snart i jagande löpningar: det är
mörderskans av hallucinationer åtföljda
nervsammanbrott vi bevittna. Aktslutet markeras
med de mest formidabla pukslag som torde
förekomma i någon opera — tonsättaren lär
ha hyst en särskild förkärlek för puksolon.
Fot. Järlås. Gertrud Pålson-Wettergren som Buryjovka i »Jenufa». |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>