- Project Runeberg -  Ord och Bild / Femtionde årgången. 1941 /
335

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Opera- och konsertkrönika. Av Herman Glimstedt

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Jenufas lilla andante »Aldrig mer blir mor god
på mig», som med det entaktiga motivets
tritonus och dess insats och avslutning på
svaga taktdelar blir som en serie av
snyftningar, till tonen liksom hämtad ur någon
stråkkvartettsats av Dvorák.

Ett rådvillt kretsande motiv med parallella
stora terser (en även annars ibland iakttagen
beröringspunkt med Debussys på sin tid
frapperande heltonharmonik) — därmed anges
i andra aktens förspel sinnesstämningen hos
de båda olyckliga kvinnorna; utbrott av
förtvivlan, hamrande ödesslag tyckas avsluta
stycket. Men med tröstlösheten blandar sig
ömheten för barnet: där skimrar fram början
av en vaggvisa. Och när Jenufa önskar god
natt utspinnes dolce espressivo ett av hornet
intonerat orkesterintermezzo som anknyter
till fostermoderns tidigare ej mindre ömsinta
sångfras »Jag var så stolt, flicka, så lycklig
över dig». Bland liknande veka moment skall
ytterligare framhållas klockaränkans
bönfallande vädjan till Steva, den visionära
klangen vid Jenufas »Stilla natt» och hennes
psalmodierande bön, båda sjungna när hon
efter uppvaknandet finner stugan tom. Men
under klockaränkans monolog, innan hon
går ut med barnet, visslar och viner det i
den orkestrala beledsagningen. Slutscenen
med Jenufa och Laca börjar så samlat
energiskt med fostermoderns välsignelse, men
sextondelsfiguren i det fast skridande motivet
urartar snart i jagande löpningar: det är
mörderskans av hallucinationer åtföljda
nervsammanbrott vi bevittna. Aktslutet markeras
med de mest formidabla pukslag som torde
förekomma i någon opera — tonsättaren lär
ha hyst en särskild förkärlek för puksolon.

illustration placeholder
Fot. Järlås.

Gertrud Pålson-Wettergren som Buryjovka i »Jenufa».


Betryckt bröllopsglädje tillkännager
förspelet till sista akten, som presenterar och
snabbfotograferar åtskilliga nya bipersoner,
däribland bydomaren — motsvarigheten till
länsmannen i »Kronbruden» — som tecknas
gemytligt, med ett i basregionen makligt
nedåtrullande triolmotiv. Knappt har en
flickkör sjungit en bröllopsvisa förrän den
skräckdramatiska upptäckten göres,
illustrerad med panikmusik av liknande slag
som den vid klockaränkans monolog i förra
akten. Men i näst sista scenen höras harparpeggion
och strålande treklangsmodulationer
förbereda de två avslutande hymnmelodierna.
Mer än sex, respektive fyra takter omfatta
dessa väl ej, men i en till sist segrande
klangskön och kraftfull durtonalitet uttryckes
där den extatiska glädjen över försoning
och den Gudi behagliga kärleken.

Också föreställningen i Harry Stangenbergs
regi kunde kallas helgjuten. Litet
konfektion smakade väl första aktens
kvarngård med bro och bäck; bättre hade Jon-And
lyckats med de övriga akternas slovakiska
bondstuga som utmärkte sig för en trevlig
prydlighet som väl bör ha anstått den rejäla
klockaränkan. Litet stel och stillastående
föreföll väl första aktens scen med det enligt
text och musik så uppsluppet sjungande
och dansande folket. Men sådant var oväsentligt
i betraktande av det som i detta verk är
huvudsaken, människoframställningen.

I titelpartiet gav Brita Hertzberg med sin
vanliga äkthet den enkla, innerliga
bondflicka som Jenufa skall vara (hon fick nu
göra det utan sirapstillsatser som i »Kathrin»
förra spelåret). Vokalt gjorde i särskilt hög
grad denna artist rättvisa åt den i Janáčeks
recitativ latenta melodiken; genom hennes
mjukt uttrycksfulla sång minskades också
något av den osannolikhet som vidlåder
några av hennes känsloreaktioner. Redan
när Gertrud Pålson-Wettergren under första

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Mar 20 10:46:23 2024 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1941/0375.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free