Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Opera- och konsertkrönika. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
aktens dans gjorde sin entré på bron,
mörkklädd, mörkblickande, liksom med en mörk
aura över sig, och när hon med en handrörelse
befallde musiken att tystna kändes det att
hon som vanligt hade fått det intuitiva
greppet på sin dramatiska uppgift. Även
där denna kunde ha inbjudit till melodramatisk
överdrift lyckades hon utan stora gester,
med lapidar plastik och tvingande eller slocknad
blick förbli mänskligt sann, tragisk i
sitt väsens söndring mellan godhet, ömhet,
präktighet å ena sidan, härsklystnad,
patologiskt stegrad stolthet å den andra. Det för
sopran skrivna partiet låg för högt för hennes
stämma, men den härav vållade vokala
olägenheten neutraliserades ofta nog genom
föredragets intensitet. Nu nämnda egenskap
utmärkte i hög grad också Lacas framställare,
Set Svanholm, som dessutom i detta parti,
särskilt i första akten, kunde, såsom han gärna
vill, ja, borde släppa på sina vokala
kraftresurser. Det nervöst spända och disharmoniska
likaväl som den till en början bundna,
men sedan allt varmare framlysande
godheten — dessa motsättningar blevo både i
sång och spel rikt nyanserat och träffsäkert
återgivna. Mer styvmoderligt, blott
skissartat, hade librettisten behandlat Steva,
vilkens stryktäckhet och senare strykräddhet
Einar Beyron framställde med beundransvärt
äckelväckande illusion. (Men att Operans
primo amoroso inte fick med några kantilenor
försköna sitt med Turiddo besläktade parti
hade den vanliga operapubliken nog svårt
att förlåta kompositören.) Bland framställare
i andra planet voro Inez Wassner, vilkens
trohjärtade gamla husfru, klockaränkans
svärmor, särskilt uppmärksammades för sitt
stumma spel i ytterakterna, Einar Larson,
den under detta spelår sällan hörde, som
gjorde en både varmsjungande och fysionomist
välträffad »Altgesell», såsom
mjölnarmästaren kallas i den tyska texten, vidare
Gösta Lindberg — bydomaren, Göta Allard —
hans lantligt paranta hustru, Benna
Lemon-Brundin — deras kokett höftsvängande
dotter m. fl.
Kurt Bendix, dirigenten, omvittnade i
programbladet sin beundran för »Jenufas»
mästare, vilkens bekantskap han gjorde vid
verkets instudering i Berlin. Genom sin
tydligen smittosamma kärlek för uppgiften,
genom sin finkänsliga och slagfärdiga
ledning delade kapellmästaren jämte regissör
och framställare äran av att föreställningen
i det hela blev god musikalisk teater.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
