Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Svensk skönlitteratur i Finland. Av Erik Ekelund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Erik Ekelund
Och som den romantiker Hemmer är blir hans
svar en hänvisning till metafysiska makter,
långt utanför sinnenas gränser:
Ånej! Vart offer är en eld.
Osynlig för oss flammar
dess låga bortom väld och väld
och mänskotankens dammar.
Du broder under tuvans krans,
ditt offer bor förstorat
i ett förborgat någonstans,
där intet går förlorat.
Den övervägande delen av dikterna i Joel
Rundts lyriska samling »Landet i norr» är ett
slags andlig beredskapstjänst; de bör bedömas
därefter, konstnärligt sett hör de inte till
Rundts bästa saker.
Av övriga diktsamlingar förtjänar att
nämnas Hjalmar Krokfors’ »Uppbrott», Kaj
Lindgrens »Brev till mitt hjärta», Gunnar
Björ-lings »Angelägenhet», Solveig von Schoultz’
»Min timme» och Christer Linds »Vindarnas
bröllop». De två sistnämnda är lovande lyriska
debuter. Solveig von Schoultz har sin styrka
i ordknappa lyriska stämningsdikter, vilkas
lyriska kärna koncentreras i en suggestiv
symbol. Christer Lind smyckar sin dikt med långa
slingor av ord, kännetecknade av en långsamt
vaggande rytm och en surrealistisk
bildfantasi. Lind är en finländsk lärjunge till
Artur Lundkvist.
Många av de prosaarbeten, som de
finlandssvenska författarna har utgivit, har också
de präglats av krigets upplevelser. Håkan
Mörnes »Ärans vinter» är en redogörelse för
krigföringen vid östgränsen, sedd med en
journalists ögon. Den är fylld av skakande
scener, läsaren frågar sig undrande hur långt
människans förmåga att lida och hålla ut
sträcker sig. Gunnar Johanssons »Vi ville inte
dö» är mera skönlitterär. Genom denna bok
erövrade författaren första priset i Holger
Schildts pristävlan om den bästa
verklighetsskildringen från kriget. Johansson ger en bild
av soldater, för vilka kriget inte är ett
romantiskt äventyr, utan en hård, ofrånkomlig
plikt; bokens stämningsläge antydes av titeln.
Gunnar Johansson, som tidigare framträtt
som en smart tidningsreporter, är här en
verklig diktare: hans bok är djup och äkta. Olof
Enckells »Krigaren och bonden» är åter en
vemodig epilog till det arbete, »Vakt i öster»,
som författaren utgav kort före krigsutbrottet
1939. »Vakt i öster» blev en sista blick
på de områden, som gick förlorade genom
fredsslutet i Moskva några månader senare.
»Krigaren och bonden» påminner om de
perspektiv i Finlands historia, som vi höll på att
glömma under de lyckliga åren före kriget:
Vi hade förlorat kontakten med så mycket bistert,
tungt och obevekligt i vår forntid, som även det på
sitt sätt bort vara vår stolthet.
Kriget väckte oss ur våra barnsliga drömmar om en
lätt vandring på banad väg till kulturens och
rikedomens Schlaraffenland.
Det som finns kvar är fattigdomen, plikten
och mödorna. Enckell berättar om
återuppbyggnadsarbetet i härjade gränstrakter, om
hemlösa karelare och om svårigheterna att
omplantera dem i den främmande miljön.
Titeln »Krigaren och bonden» har ju en
rune-bergsk klang, den visar i vilken anda boken
skrivits. Trots att boken är ett hastverk har
den ett stort värde som ett dokument
vittnande om stämningar och problem i dagens
Finland.
En av årets allra förnämsta böcker är Hans
Ruins »Rummet med de fyra fönstren», ett
knippe meditationer och skärgårdsbilder
knutna kring författarens sommarhem i den
ny-ländska skärgården. »Rummet med de fyra
fönstren» är en rundblick över horisonten i det
ögonblick då en människa nått fram till den
huvudstation i livet, som de femtio åren utgör.
»Rummet med de fyra fönstren» vittnar
liksom R. R. Eklunds ovan omtalade
diktsamling om ett filosofiskt sinnelag.
Verklighetssynerna inspirerar också Hans Ruin till
allmänna betraktelser och lyriska meditationer.
Det är sin egen typ som han skildrar i skissen
»Undervisning på ett berg». Han berättar där
om sin far, som brukade taga sonen med sig
upp på ett berg invid sommarvillan och peka
ut för honom alla sommarnattens stjärnbilder.
När han talade om rymdens väldighet, var
det — skriver Hans Ruin — som om han med
en rörelse av armen hade strukit bort ett tak
mellan jorden och oändligheten; den lyssnande
upplevde den absoluta väldigheten i st
järnvärlden såsom aldrig förr eller senare.
Det är ■—i mindre skala ■— samma
perspek-tiviska syn över »Rummet med de fyra
fönstren». Boken handlar om vardagsting och
vardagsförhållanden, men Hans Ruin har
förmågan att göra det lilla stort och
innehållsrikt, tingen blir symboler och vittnesbörd om
livets och dödens väldiga makter. Hans me-
358
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
