Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Agne Beijer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Agne Beijer
än i några av de monologer där han samlat
tankeinnehållet i sitt drama som i en
reflektor, i vilken ljuset bryter sig för att i
mäktiga strålknippen återkastas mot de dunkla
irrgångar där handlingen utspelar sig.
Verklighetsdistans och romantisk tidlöshet
åsyftade och gåvo också Otte Skölds
scenbilder med sina av omvända koniska pelare
och ett outredligt virrvarr av strävpelare
uppbyggda medeltida borgvalv, genom vilka
ljuset spelade som ett följsamt
ackompagne-mang till dramats stämningsväxlingar. På en
enkel och stramt dekorativ helhetsverkan gick
likaså det individuella spelet ut i de olika
rollerna, med ett par och nog en smula
störande undantag. Dramatiska teatern hade
verkligen satsat något på denna premiär, så
gott som alla dess bästa krafter voro i elden.
Var det i känslan av att nationalscenen med
denna lyriska tragedi återknöt till en
traditionslinje inom svensk dramatik, som en
gång på ett avgörande sätt bidragit att skapa
en nationell stil inom skådespelarkonsten,
men sedan decennier varit bruten, och att
det nu var betydelsefullt att finna en ny
spelstil med samma förutsättningar att bli
normerande för framtiden ? Så klart har
ledningen nog inte formulerat syftet för sig, den
enkla avsikten har varit att åstadkomma en
god föreställning av en svensk pjäs som var
värd det. Det har gällt att få styckets lyriska
klangbotten att tona så starkt som möjligt
och samtidigt gå ur vägen för alla
teaterklichéer från kostymdramatikens och
deklamationsromantikens jubel- och klangdagar.
Om Tora Teje gäller att hon mindre än
någon annan av våra skådespelerskor väjer
för de breda stråkdragen och den djupa
cellotonen. De fingo också sitt i hennes
återgivande av Slottsfruns mörka
tragediennegestalt. Men de voro där inte för sin egen skull,
utan som den självklara konsekvensen av en
absolut identifiering med rollen. Tora Teje
är en av de få inom svensk teater som ännu
kan fylla en romantisk teaterfantom med ett
mänskligt innehåll så övertygande verkligt
och så modernt att vi obetingat tro på
fantomens realitet. Samma lugna självfallenhet
ägde Lars Hansons tolkning av den
betydligt mera komplicerade och problematiska
huvudrollen. Även han lockade fram det
enkelt mänskliga hos den ensamme och
olycklige mannen. Och hur starka uttryck han än
fann för den förpinade livsskräcken och den
desperata människofientligheten hos honom,
är ändå det man helst minns av hans
tolkning det vackra leende som dessemellan
kunde lysa upp hans ansikte. Rikast
nyanserad av rollerna var Inga Tidblads Cecilia,
som från tanklöst leklysten småpiga
genomgår metamorfosen till den unge slottsherrens
trotsigt illusionslösa älskarinna, för att i
slutscenen kröna sig med den absoluta
själv-uppgivelsens helgongloria. Inga Tidblad följde
rollen i alla dess kastningar med samma säkra
gehör för alla tonartsskiftningar och samma
musikaliska ljusskimmer i den spröda och
ändå så uttrycksfulla stämman.
Jag har här återkallat i minnet ett litet
fåtal av de föreställningar som tillfört
huvudstadens teaterliv så rika konstnärliga
värden under halvannan säsong. Ett fåtal som
därtill ingalunda valts ut ur mängden med
hänsyn till någon odiskutabel artistisk
överlägsenhet. Hade jag endast utgått från
konstnärliga värden, skulle helt andra pjäser och
helt andra skådespelarprestationer kommit i
förgrunden. Lars Hansons Karl XII, Tora Tejes
Farmor, Inga Tidblads Cyprienne i Vi
skiljas, Holger Löwenadlers Onkel Vanja, Olof
Sandborgs Änkeman Jarl, Géraldys Duo med
Esther Roeck Hansen och Georg Rydeberg,
Shakespeares Argbigga i Sandro Malmqvists
älskvärt fantasifulla regi på Oscarsteatern,
Kaj Munks Egelykke på samma seen, för
att nämna några exempel ur högen, utan
all undervärdering av andra icke nämnda.
Är det då icke teaterkritikens egentliga
uppgift att värdera och gradera de olika
föreställningarna och prestationerna efter
deras art och kvalitet?
Måhända det. Jag vet inte så noga. Mig
förefaller det som om kritikens viktigaste
uppgift är att ställa det som sker i teaterns
fiktiva värld i något slags relation till det som
sker i verklighetens värld. Den
verklighetsvärld som icke nödvändigtvis behöver vara
identisk med sinnevärlden, men lika mycket
är de moraliska och filosofiska livsproblemens
värld. Det är dock en nåd att ödmjukt
tacka för att vi ännu äga en teater där
dessa problem fritt få belysas. Och att vi
äga scenkonstnärer som förmå belysa dem ut
ifrån den enda utgångspunkt de äga någon
verklig realitet: den individuellt mänskliga.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
