Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Opera- och konsertkrönika. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Herman G limstedt
fall, särskilt Tjajkovskijs femte symfoni och
Francks »Psyché» vid första konserten samt
Liszts »Piéludes» vid en av de senare, var det
ny strålglans som skänktes verken genom
denne 70-årings på en gång
temperaments-gnistrande och suveränt behärskade ledning.
I sällsynt hög grad plastiskt åskådliggöra hans
händer fraseringen och allt vad därmed
sammanhänger i den musikaliska uppbyggnaden;
det blir till fromma också för publiken som
hör ännu bättre genom att den samtidigt
tycker sig se det musikaliska skeendet. En
del andra verk vid senare konserter, t. ex.
Coriolan-uvertyren och Brahms första
symfoni, gjorde trots dirigentens aldrig svikande
arkitektoniska gestaltning inte alldeles samma
spontana verkan. Jag tror det åtminstone
till någon del berodde på att denne
repetitionsfanatiker, som dessutom är ytterligt
språksam, helt enkelt tröttat ut orkestern.
Så många timmar som han repeterade bara
den nämnda Beethoven-uvertyren förvånade
det mig för övrigt inte att hans ursprungligen
uppgjorda program ej kunde helt fullföljas
men delvis måste förändras genom
omtag-ning av samma verk. Men nog skall namnet
Mengelberg kommas ihåg för det positiva han
några novemberkvällar gav oss, denne själv
outtröttlige orkestertyrann.
Också som konsertdirigent gjorde Vittorio
Gui, som ryckte in i stället för en förhindrad
landsman, ett mycket angenämt och
auktoritativt intryck i två kvällars
klassiskt-roman-tiska program. »Roms pinjer», Respighis
symfoniska dikt, har knappast tidigare klingat
lika glansfullt visuellt som under hans
taktpinne. Också som smakfull bearbetare för
orkester dokumenterade sig Gui i smärre
kompositioner av gammalitalienare och
Sebastian Bach. Hermann Abendroth, som förut
dirigerat i Konserthuset endast vid en av
Konsertbolaget 1927 anordnad konsert, ställde
den fordrande nyheten av Trapp i den mest
fördelaktiga belysning. Hur den storvuxne, i
sina rörelser gymnastiskt elastiske dirigenten
lyckades locka fram all latent värme och
skönhet i Schumanns i allmänhet för
otacksam ansedda d-mollsymfoni! Att åhöra hans
Beethoven-tolkning, Eroican,
Egmontuverty-ren och orkesterpartiet till violinkonserten ■—
det var som att inandas ren och stärkande
luft som också var så att säga humant
tempererad.
Så var det några förnyade bekantskaper.
Den ej blott till namn och fysionomi aristo-
kratiske Franz von Hoesslin hade vid ett
höstbesök sin andel i Pfitznernyhetens
framgång och beredde ogrumlad njutning med
Pastoralsymfonin och Regers
Mozartvariationer. Han kom tillbaka till nyåret som
dirigent av Nionde symfonin, som efter en
kanske något vingklippt första sats fick
veckla ut sig i hela sin obändiga skönhet; här
skall också konstateras den höga kvaliteten
hos den medverkande solokvartetten, Hjördis
Schymberg, Lisa Tunell, Set Svanholm och
Sigurd Björling. Återstående tysk, Carl
Schuhricht (vilkens Brucknertolkning jag ej
hörde), gav åter vederhäftig interpretation
av Brahms fjärde symfoni. Ernest Ansermet
hade vid den första av sina konserter det
tvivelaktiga nöjet att presentera
Hindemith-nyheten, men tog revansch med Paul Dukas’
danspoem »La péri», som med sin förening av
orientaliskt färgberusad sensualitet och fransk
intellektualism var gefundenes Fressen för
dirigenten. Olof Kielland, som kämpade
förgäves för Lie, fäktade med mera framgång
för bl. a. Beethoven i femte symfonin; för
övrigt var han något handikapad genom den
omedelbart efter Mengelbergkonserterna
trött-körda orkestern. Sympatiskt habil visade sig
den förut genom baletten »Gudinnornas strid»
bekante dansken Emil Reesen, som bl. a.
dirigerade egna välgjorda variationer över
ett Schuberttema.
När Carl Garaguly — för att återvända
till honom — skötte sin konsertmästartjänst
brukade han, såsom jag ofta observerade,
inte se ut som om han räknade takter, men
lät blicken spela. Nu tror jag mig förstå att
han, tillhörande de avundsvärda
överskottsmänniskor som inte behöva låta sig helt
absorberas av den egna dagliga arbetsuppgiften,
passade på att studera musiken i allmänhet
och dirigeringsteknik i synnerhet. Den
numera svensknationaliserade violinisten med
det ungerska blodet, som efter tidigare
sporadiska dirigentframträdanden med ens visat
sig som tekniskt säker, vital orkesterledare,
har väl vunnit särskilt eklatant framgång
med modernt virtuosmässiga uppgifter,
såsom bl. a. Kodålys »Håry Jånos»-svit,
Polkan och »Helvetesfugan» ur Weinbergers
»Schwanda» och — dit får väl också räknas —
Nystroems »Stormensvit», men han har också
lyckats väl med verk av Beethoven och
Brahms, och de musikaliska värdena i
Peter-son-Bergers I-applandssymfoni ha väl inte
framhävts lika eftertryckligt allt sedan Järne-
37°
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
