Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Svante Nilsson och hans Paristid. À propos några nyförvärv till Kungl. Myntkabinettet. Av Eskil Cronlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svante Nilsson och hans Paristid
Baron de Montfellier.
kant som porträttmedaljör, har utfört ett
mycket stort antal medaljer över på olika
områden ledande kulturpersonligheter i
vårt land. Här är ej platsen för en närmare
presentation av dessa, som f. ö. i flera fall
torde vara välbekanta. För att blott nämna
några få exempel ur de senaste årtiondenas
produktion skall i detta sammanhang dock
erinras om medaljerna över kronprins
Gustaf Adolf, prins Eugen, Nathan
Söderblom, Hjalmar Branting samt den
förnämliga serie, som Svante Nilsson utfört »som
en gärd till mina vänner», som han själv
uttrycker det. Hit höra medaljerna över
Christian Eriksson, vars konst i förbigående
sagt lär ha betytt åtskilligt för Nilssons
senare konstnärliga utveckling, samt
medaljerna över Ragnar
Östberg, Ivar Tengbom, Carl
Westman, Erik Lallerstedt
och Klas Fåhraeus. För
svensk publik okända torde
emellertid flertalet av de
arbeten vara, som Nilsson
utfört under sin mer än
tjuguåriga verksamhetstid i
Paris. Ett mindre antal av
dessa huvudsakligast i
utlandet spridda medaljer ha
emellertid genom inköp under åren 1939
och 1940 införlivats med Kungl.
Myntkabinettets samlingar och närmast givit
anledningen till denna återblick.
Efter att ha inhämtat de första
grunderna i gravyrkonsten hos
bokbindaregravören Jacquin, vid denna tid bosatt
vid Fjällgatan 7 i Stockholm, blev Svante
Nilsson redan vid 13 års ålder elev av
sedermera professor Adolf Lindberg, som
efter studier hos den både som konstnär
och lärare högt ansedde Paulin Tasset
(1839—1921) i Paris blev den förste
företrädaren i vårt land för den nya franska
stilen. Efter tio lika strävsamma som
lärorika år i Lindbergs ateljé, under vilka
Svante Nilsson lagt den bästa grund till
sin stora yrkesskicklighet —
han är bl. a. en av de i
våra dagar sannolikt mycket
få, som behärskar den
förnämliga konsten att
framställa de för den präglade
medaljen erforderliga
stamparna genom gravering
direkt i stålet — kom
belöningen i form av ett
stipendium från
Kommerskollegium för fortsatt utbild-
399
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
