Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - I cykloncentrum. Svenska romaner och noveller under det sistförflutna året. Av Örjan Lindberger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I cykloncentrum
kulten. De talar om vår sak. När de frågas,
vilka vi är, kan de inte svara. »Vi har inget
namn, ingen organisation.» De utgör en
outsiders’ society. Naturligtvis blir de dömda
och straffade. Staten har inte bruk för dem
och kan inte tolerera dem.
Det kan knappast råda något tvivel om att
Karin Boye mer och mer känt sig tillhöra
samma sällskap. Kallocain behärskas dock
inte helt av denna föreställning. I det
själsliga läge, vari boken skapats, har fortfarande
ingått ett element av tro på litteraturens
förmåga att påverka utvecklingens gång.
På ett exemplar, som lottades bort vid
jultiden 1940, skrev författarinnan följande:
»Det är kanske inte så roligt att få en
skräckdröm på sin lott, men alla drömmar har sin
mening; utan drömmar har dagens
verklighet ingen djupdimension.» I det sagda ligger
hoppet, att boken skall kunna stämma
människor till eftertanke. Samtidigt har emellertid
författarinnan starkt behärskats av en
förnimmelse att det redan är för sent. Karin
Boye har sett mycket djupt. Hon har inte
bara projicerat typiska drag ur samtidens
sociala och politiska liv på framtidens vita
duk, hon har också sökt efter en förklaring
och ett sammanhang i utvecklingen. Hon har
funnit det i kombinationen av två ting:
tekniskt framåtskridande och fruktan.
Det heter på ett ställe: »Fanns det grund
och skäl till förtroende människor emellan,
så skulle aldrig någon Ståt ha uppstått. Den
heliga och nödvändiga grunden till Statens
existens är vår ömsesidiga välgrundade
misstro till varandra.» Hela den verklighet som
presenteras i boken, är med kristallklar logik
uppbyggd på denna grundsats. Och läsaren
kan inte bestrida, att det finns en stor
likhet med den verklighet han lever i. Det finns
tusen stora och små handlingar, som
företagits på politikens och kulturpolitikens
områden här i Sverige sedan september 1939,
vilka alla kan härledas ur misstroende och
fruktan. Deras förekomst har varit
tillräcklig för en väderkänslig person som Karin
Boye. Hon har lyft blicken och funnit, att
världen i dess helhet behärskas av folkens
fruktan för varandra, att denna utgör
drivkraften i allt som sker, att den med
vetenskapens hjälp skapar en allt tyngre och allt
mer invecklad och ingripande
försvarsteknik. Kärnpunkten i boken finner man i
några funderingar av en tekniker, som under
kallocainets inflytande röjer sig:
Fanns det ingen punkt, ingen enda, ingen enda
i släktenas långa utveckling, där man kunde valt
en annan väg ? Måste vägen gå över avgrunden ?
Ingen punkt, där man kunde hindrat Maktens
pansarvagn från att rulla mot tomheten ?–-
Jag har grubblat i åratal, var det stället kan ligga.
Om vi ska vara där, när vi har slukat grannstaten,
eller grannstaten har slukat oss? Kommer det då
att växa vägar mellan människorna lika lätt som
det växer vägar mellan städer och distrikt? Måtte
det bara komma snart då. Måtte det komma, måtte
det komma, med alla sina fasor! Eller hjälper inte
det heller? Har pansarvagnen vuxit sig så stark
innan dess, att den inte låter sig göras om längre
från gud till verktyg?–-Jag ville så gärna
tro, att där finns ett grönt djup i människan, ett
hav av oskadd växtkraft, som smälte alla döda
rester i sin väldiga behållare och läkte och skapade
i evighet . . . Men jag har inte sett det. Vad jag
vet är, att av sjuka föräldrar och sjuka lärare
fostras ännu sjukare barn, tills det sjuka blivit en
norm och det friska en skräckbild. Av ensamma
föds ännu ensammare, av rädda ännu räddare.
Det fanns en gång en Karin Boye, som så
gärna ville tro, som skrev: »Jag vill möta
livet vapenlös.» Det var på 1920-talet.
Hennes tro var så stark, att den rådde på den
pessimism hon mötte i den europeiska
litteratur hon studerade intensivare än andra.
Karin Boye var t. ex. väl förtrogen med T. S.
Eliot, hon hade gjort sig mödan att översätta
hans stora anatema över den moderna
tillvarons sterilitet. Karin Boyes litterära
orientering bidrog 1940 till att göra henne till en
av de väderkänsligaste inne i cykloncentrum.
Den bittra kunskapen mognade, och dess
frukt blev Kallocain. Den mognade hastigt.
Karin Boye besatt i ovanlig grad tankens
mod. Därför tvekade hon inte att pejla
mänsklighetens krigstillvaro i dess yttersta
djup. Hon skapade därvid sitt största verk
utan att akta på risken att själv brista.
Kallocain är en roman som skulle
försvara sin plats även i ett stort lands
litteratur. Det är ingenting specifikt svenskt över
boken. Det utkom emellertid samtidigt en
annan roman, som utgör en mycket svensk
miniatyrvariation av det tema, som ligger
på botten av Kallocain, nämligen Hans
Håkanssons Henne fick jag aldrig möta.
Sammanställningen kan till att börja med
synas absurd. Håkanssons bok är en
äktenskapshistoria. En halt tidningsman med en
ganska välutvecklad själ är gift med en
ovanligt välskapad fru. Frun är -— eller rättare
sagt blir, under inflytande av en vältrimmad
gymnastikdirektör — påfallande medveten
om sin kropps möjligheter. Hon är i grunden
konventionell, inte särskilt intelligent, men
425
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
