Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - I cykloncentrum. Svenska romaner och noveller under det sistförflutna året. Av Örjan Lindberger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Örjan Lindberger
visar efterhand stor fallenhet för att bedriva
äktenskaplig realpolitik. Mannens stämning
pendlar mellan äckel över hustruns bristande
själsliga kvalifikationer och
mindrevärdes-känsla över att inte själv vara fysiskt fullgod.
Den sistnämnda accentueras ytterligare av
att de får ett barn, som är lytt. Modern är
inte snäll mot barnet. När skilsmässa blir
oundviklig, och barnet tilldöms modern,
tar fadern livet av barnet och sig själv.
Innehållet kan vid ett hastigt referat
förefalla melodramatiskt. Det är inte
melodramatiskt berättat. Författaren visar tvärtom
upp en berättarteknik, som är på en gång
rask och psykologiskt subtil.
Sentimentaliteten hålls i balans av intelligens, rätt
mycket redaktionsjargong och möjligen ett stänk
Olle Hedberg.
Vad som berättigar till parallellen med
Kallocain är att det centrala motivet i Henne
fick jag aldrig möta också är fruktan.
Fruktan för människornas elakhet, fruktan för att
de normer, som trötts göra en dräglig
samlevnad människor emellan möjlig, skall visa
sig illusoriska. Parad med fruktan är en
känsla av vanmakt, och ur vanmakten föds
raseri.
Man kan fråga sig, vad som är grunden till
dessa stämningar. Fruktan för att inte kunna
bli en verklig författare kan någon gång
pressa fram ett diktverk, och tidningsmannen
i boken lider faktiskt också av den sortens
fruktan. Det torde emellertid vara felaktigt
att supponera en motsvarande
inspirationsbotten i Håkanssons roman; författaren är
skarpsynt nog att kunna ha upptäckt sin
begåvning. Man kan i stället sammanställa
sådana omständigheter, som att
tidningsmannens roman handlar om en själsfin
mans kärlek till en själsfin kvinna, vilken av
demonstrationsskäl är av judisk börd, och
att tidningsmannen och hans humane och
liberale chef rasar i lidelsefulla ledare mot
vad som sker ute i världen. Kort sagt:
Håkanssons bok är inspirerad av den
vanmaktspsykos, som gripit många människor i det lilla
landet Sverige, då de sett den storpolitiska
utvecklingen krossa mänskliga värden ute i
Europa, en psykos, som inte minst kommit
till uttryck i en del av pressen. Romanen kan
emellertid mycket väl läsas som en ren
äktenskapshistoria och ge god behållning i
egenskap av sådan. Hans Håkansson får
hädanefter räknas till de intressanta författarna här
i landet.
Det finns en del av Sverige som inte har
varit skonad från kriget. Det är vår
handelsflotta. Folk tänker emellertid inte längre på
saken. De har tröttnat. Det är länge sedan en
fartygsförlust fick de grövsta typerna på en
löpsedel. Ett dussin omkomna sjömän är
för närvarande värda ungefär en halv spalt.
Men likaväl som litterära förbindelser kan
göra en författare särskilt känslig, så kan
yrkesförbindelser göra det. Josef Kjellgren
har varit sjöman. Redan fore krigets utbrott
1939 måste han ha börjat sin bok om S/S
Smaragden. Den 1940 utkomna Guldkedjan
berättar om vad som hände efter
Smaragdens skeppsbrott. Kort uttryckt är det
historien om hur de överlevande av de
ombordvarande dör i livbåten. Eller utanför.
Den räcker nämligen inte till åt alla.
Händelsen tilldrar sig i november 1938,
d. v. s. i fred. En marxistiskt sinnad kritiker
skulle förmodligen anse, att romanen riktar
sig mot redare, som av profitbegär skickar
ut icke sjövärdiga fartyg med otillräcklig
räddningsattiralj. Det finns något av en sådan
tankegång i boken. Men det är inte dess
väsentliga ämne. Det är konsten att dö.
Ämnet var omtyckt i den senmedeltida
litteraturen. Vad som då gavs var
huvudsakligen anvisningar för den individuella själen
om hur den skulle finna en salig ändalykt.
Kjellgren behandlar inte ämnet från
individuell synpunkt utan från kollektiv, och det
är inte minst därigenom, som hans bok får
sin väsentlighet och sin tyngd. Vi lever i de
kollektiva tragediernas tid.
Hjälten i boken — för att använda en
beteckning, som författaren kanske skulle
finna högtravande •— är alltså kollektivet.
Det är gemenskapen i arbete och
pliktuppfyllelse och dess förmåga att inverka på
människor, som Kjellgren vill ära. Det heter
om en girig och rädd steward: »Under de
sista timmarna hade han under inflytande
av befälhavarens vilja gått i sjön för den
gemensamma säkerhetens skull. — i det
avgörande ögonblicket hade han kämpat
för andra än sig själv. Han hade till på köpet
känt något av mänsklig gemenskap.»
Naturligtvis finns det stumpar av
individuella öden berättade i Guldkedjan. Där finns
t. ex. en judisk flykting och hans finskfödda
hustru. Den sistnämnda minns det passiva
motståndet mot Bobrikov-regimen, den förre
koncentrationslägret och flykten från det.
Kombinationen är vältalig.
426
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
