Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - I cykloncentrum. Svenska romaner och noveller under det sistförflutna året. Av Örjan Lindberger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I c y k l o n c e n t r u m
Guldkedjan är den mest verklighetsladdade
boken bland dem, som det här är fråga om.
Den är inte rädd för verkligheten vare sig i
den ena eller den andra bemärkelse som
uttrycket kan tas i. Kjellgren skriver som det
är. Och han menar, att människan är
starkare än terrorn. Man kan gott göra en
fordrande jämförelse och säga, att han påminner
om André Malraux.
Det innehåll Kjellgren har att berätta om
lämpar sig inte för ett polerat framförande.
Formen är bitvis knapp och tvär, kanske
t. o. m. en smula osammanhängande. Möjligen
blir det en och annan gång för mycket stackato
men i stort sett framhävs innehållet på ett
mycket starkt sätt. Det föreligger inte någon
störande olikhet mellan form och innehåll.
De öden som drabbat våra nordiska
grannländer har naturligt nog avsatt spår i
litteraturen. De är synligast i fråga om Finland.
Den svenska opinionskurvan fram till det
finska vinterkrigets slut finns ganska väl
återspeglad i Gösta Sjöbergs Svarta bdken.
Sjöberg håller i större delen av boken en
juste-milieu-linje; olika åsiktsriktningar
kommer till tals genom en rad typer, som skildras
med författarens lite gammaldags
omständliga manér. Sjöberg skriver om sina människor,
han framställer dem inte direkt. De äldre
och medelålders är bäst träffade,
ungdomarna däremot föga övertygande. Slutet på
romanen är i hög grad präglat av
hjälp-åt-Finland-agitationens schabloner; avsikten var
kanske att detta slut skulle bidraga att
påverka opinionen. Genom en ödets nyck kom
boken emellertid ut samtidigt med
fredsslutet. Även den som är intresserad av vad
propaganden för en stramare livsföring
avsatte för litterära frukter kan finna en del
av intresse i Sjöbergs roman.
Finlandskriget hade en mycket stark
inverkan på ett flertal av de författare, som
framgått ur arbetarkretsar. Med få undantag
intog de en positiv hållning till Finlands
kamp — även sådana som en gång rönt
intryck av ryska revolutionens idéer.
Eftersom denna grupp knappast kan ha bestämts
av gamla svenska imperialistiska traditioner,
måste man anta att känslan av att höra till
den västerländska kulturkretsen spelat en
mycket stor roll. »I den mån jag är
kulturmänska så förs detta krig mot mig
personligen; i den mån jag tillhör Västerlandet
tillhör jag de hotade.» Så låter Eyvind Johnson
författaren Mårten Torpare reflektera i Sol-
datens återkomst. Boken är ett mellanting
mellan en aktuell författarjournal och en
roman, och gapet mellan de båda
beståndsdelarna är inte alltid överbryggat. Detta
hindrar inte, att båda delarna var för sig
är av intresse. Dagboksdelen innehåller
bl. a. en rad elaka och bitvis mycket träffande
karikatyrer av anpassningssymptomen inom
svenskt kulturliv. Fullt rättvis är den nog
inte alltigenom; författaren har tydligen varit
arg. En konstnärlig höjdpunkt är det
originella självporträttet.
Romandelen skulle kunna heta Människor
kring ett mord — för att begagna en omtyckt
titelschablon. Den som Eyvind Johnson mest
bemödat sig om att ge inifrån är mördaren.
Författaren har velat sätta sig in i hur den
laglösa människan är funtad, och han
lyckas så pass bra, att man kommer att tänka
på en bok från det förra stora kriget: Guds
vackra värld.
Om mordet på den frivillige, som kämpat i
Spanien och Finland, skall betyda någonting
mer än en allmän parallell med vad
laglösheten i världen just nu ställer till, är svårt
att utfundera. Det kan ju tänkas vara
en otack-är-världens-löntanke med speciell
adress åt Sverige, men tanken är i så fall inte
klart framställd.
Novellsamlingen Den trygga världen, som
Johnson gav ut på våren 1940, är
konstnärligt jämnare än romanen. Det är till stor del
en minnesbok, och en öm och fin sådan,
ömheten har flutit över från den människa
minnet gäller till det land hon kom från;
samlingen innehåller något av det bästa vi har
på svenskt språk om Norge. Dessa norska
berättelser är på ett egendomligt sätt
aningsfulla; det är som om författaren på förhand
känt döden sväva också över det älskade
landet.
Bland de slagord som kom i omlopp i
samband med det finska vinterkriget har kanske
»andlig beredskap» varit detmest efterhängsna.
Det kan tolkas på många sätt; oftast har det
väl använts för att framhålla behovet av en
inte särskilt klart fattad religiös väckelse av
odogmatisk beskaffenhet. Finlandskriget och
det problem som kravet på väckelse ställt
kyrkan inför har givit anledning till en i flera
avseenden imponerande bok av Bo Giertz,
Stengrunden. Författaren benämner — och
med fog, såsom strax skall visas — verket
»en själavårdsbok». Man kan också säga,
att det liksom Kjellgrens bok är en roman om
427
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
