- Project Runeberg -  Ord och Bild / Femtionde årgången. 1941 /
454

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Posthuma dikter. Av Ragnar Jändel - Hjärtat

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

POSTHUMA DIKTER

Av RAGNAR JANDEL

i.

Från det yttersta mörkret

från de djupaste smärtorna

ha vi kommit till varandra,

byggt oss ett altare i mörka skogen.

Genom ensamhet och sjukdom
och all världens bekymmer
lyser en ljus glädjeeld,
vårdad av oss båda.
Våra gamla törnekransar
blomma som ljus eld,
svårmodets pilgrimskläder
förbrinna i vår glädje.

Men inte bara för oss
är denna glädje —

den är en tro och en tjänst åt gudar,
vår glädje omsluter hela världen,
slingrar som ett leende efter alla vägar,
smeker sorgen, kysser alla ögon.

II.

Det är en stor, oresonlig glädje,
blommande som röda näckrosor
ur det bittraste vatten.

Varför darrar din mun, älskade,
varför söka sig mina ögon stundom
tvekande mot mörkret —
livet är glädje —
men döden?

Vi som övervunnit allt annat,
vi måste också övervinna döden,
övervinna den tanken
att den kan skilja oss,
först när vi övervunnit döden
är allt övervunnet.

HJÄRTAT

Jag ligger vaken. Allting plånas ut
och allt tyckes mig förfrysa i detta
mörker. Men jag vet ju — i ditt lilla rum,
här i världens gränslösa mörker, lyser
ditt hjärta.

Det är som hade alla gudar dött och
som varje eko föll tungt och uttröttat
tillbaka. Men jag vet ju ett
människohjärta — jag vet ju att ditt hjärta
vakar.

Över molnen vandra ju stjärnorna i
det ändlösa, måttlösa rummet. De känna
ingenting och tala ingenting. Det är bara
ditt hjärta som talar.

Jag skulle vända mig bort från denna
värld i evig ensamhet och smärta. Om
inte ett under hade hänt i den. Om den
inte lyft på en bräcklig stängel genom
köld och mörker ditt hjärta.

454

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 12:51:20 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1941/0506.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free