Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Karelen i Finlands litteratur. Av Lauri Viljanen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lauri Vil j anen
Sångens land fann först sin hemort i
vetenskapen.
Den andra upptäckten av Karelen
inträffade under lyckligare auspicier, såvitt
man tänker på den befruktande verkan den
kom att utöva. Den sammanföll nämligen
med den nyromantiska strömningen ute i
Europa. Sibelius ungdomsmusik,
Gallen-Kallelas tidigare målningar, en del av
Juhani Ahos romaner och Eino Leinos
ballader »Helkavirsiä» (Legender) — alla
inspirerade av Kalevala — steg fram icke
blott ur individuell och nationell
skaparkraft, utan också ur en mäktig underjordisk
tidsströmning. De motsvarar på visst sätt
en del svenska kulturföreteelser:
Heidenstams Tivedensyner, Selma Lagerlöfs
Värmlandsromantik och Karlfeldts
bondediktning. De motsvarar också den germanska
strömning, om vilken — för att nämna
ett exempel — »Rembrandt als Erzieher»
gav ett så övertygande vittnesbörd i
Tyskland. Och kanske mer än någonting annat
motsvarar de den keltiska renässansen i
Irland. Det var en mörk diktens vår på
många håll i Europa. Fantasien, som hade
brett ut sina vingar igen, gav sig ut på nytt
för att leta rätt på folkkraftens
ursprungskällor.
Den säregna fj ärrbelysning, som vilade
över Karelen, gjorde detta landskap till ett
konstnärsdrömmarnas hemvist. Och
sannerligen: ett djupt seende inre öga hade de
talrika vandrare, som på 1890-talet gjorde
sina pilgrimsfärder till de karelska
ödemarkerna. Det var, som om de hade varit dem
bekanta på ett hemlighetsfullt sätt. Den
store diktaren Eino Leino erfor sommaren
1895 vid stranden av Negrijärvi sjö ett
intryck, som han har tolkat på följande sätt:
Också i gården där borta hade jag, då jag
talade, liksom talat utanför mig själv. De hade
frågat mig om mitt yrke, mitt liv, mina
hemförhållanden. Vad rörde mig allt detta? Här var
mitt hem, här den plats där jag föddes. Det
var mig, som om jag redan tidigare någonstans
hade sett alla dessa gårdar, dessa åsar och sjöar.
Men varför känner de inte igen mig? Varför
frågar de mig? Jag hade lust att med öppna
armar gå dessa människor till möte och ropa
till skogarna och markerna: Känner ni inte igen
mig? Jag är inte en främling, jag kommer bara
från en lång resa. Här är jag född, er älskar
jag och här skall jag stanna.
De finska diktarnas längtan blev inte
uppfylld. En oöverstiglig mur reste sig
därborta vid gränsen mellan två världsdelar,
då Sovjetunionen kom till makten i
östkarelen. Den gjorde om intet landets
självständighetssträvanden, i stället för att ge
det den utlovade kulturautonomien började
den förryska landet och drev en avsevärd
del av den finska befolkningen långt bort
till Ryssland.
Forndikten, vildmarksnaturen, den
ortodoxa tron — allt detta var ägnat att ge näring
åt en fjärrlängtan, som samtidigt betydde
ett återfinnande. Lika mycket genom
kraften i denna fjärrlängtan som genom
trollmakten i sin ursprunglighet kom Karelen
för det andliga livet i Finland att beteckna
en rikedom, som inte många länder har
haft en like till: ett vid de egna gränserna
beläget inbillningens heliga land, ett
folksjälens barndomshem, ett diktens Hellas
och ett mål för pilgrimsfärder . . .
Det är av stort intresse att erfara, att
upptäckten av den karelska andan har gått
från det fjärmaste till det mest närbelägna,
från norr till söder, från östkarelen till
Karelska näset. Redan före Lönnrot hade
Zacharias Topelius d. ä., skaldens fader, på
1820-talet tecknat upp folkdikter; hans
sagesman voro karelska gårdfarihandlare,
som med sina varor i ränslar på ryggen
vandrade från ort till ort i Finland.
Runeberg hade sett likadana arkangeliter, och i
»Elgskyttarne» gav han en glimt av
Fjärr-karelen. Topelius var den förste som hade
på känn, att de finska folkdikterna under
århundradenas lopp hade vandrat från
väster långt bort till öster, där de rikaste fyn-
464
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
