Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Karelen i Finlands litteratur. Av Lauri Viljanen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lauri V i I j an en
I boken »Kalevalan laulumailta» (Från
kalevalasångernas land) skildrade I. K.
Inha på ett medryckande sätt sina karelska
intryck från en år 1894 företagen resa till
dessa trakter, skildrade det, som trots sin
primitivitet framkallade bilden av den
»kalevalakultur», som levde där borta under
den slaviska världens pressning, nämligen
folksedernas sällsynta skönhet och renhet.
Och vilken andel har det finska Karelens
författare själva i den nyare finska
litteraturen? Man bör erinra sig, att Peter den
store år 1721 frånryckte Finland ungefär
samma område av det karelska Finland som
bolsjevikerna år 1940. Detta s. k. Gamla
Finland återförenades med moderlandet år
1812. Det faller av sig självt, att det blev
efter i utvecklingen under den tid det var
förenat med den slaviska världen. Trots
detta tog karelska lyriker och
prosaförfattare redan i mitten av 1800-talet en
förvånande livlig del i arbetet på att utveckla
en nationell finsk litteratur. En av dem
Arvi Jännes har i mäktiga, slående strofer
skildrat Karelens lidanden och dess
framtidsförhoppningar sedan det hade befriats
från österns förtryck.
I stort sett kan man lägga märke till, att
också i den nyare finska litteraturen
upptäckten av Karelens själ har gått i
riktningen norr till söder. Under realismens
första skede införde Juho Reijonen med sin
smittande humor och sina präktiga
naturmålningar norra Karelen i den finska
litteraturen. Den store nyromantiske skalden Eino
Leino, redan nämnd här ovan, var karelare
till härstamningen, ehuru icke till hemorten.
I hans odödliga balladsamling »Helkavirsiä»
strålar Karelen fram i sköna, av fjärrlängtan
burna legendsyner. Men han har också i
stridbara tidsdikter kämpat för Karelen
t. ex. år 1911, då avsikten var att ansluta
några urfinska socknar på Karelska näset
till Ryssland. Dessa starka dikter blev åter
mycket aktuella hösten 1939. Samtidigt
började Iivo Härkönen i folkliga, intimt
upplevda dikter och prosaarbeten skildra det
ortodoxa Karelen nordost om Ladoga. Han
har också byggt en bro över till
stamfrän-derna öster om gränsen, genom att han i en
del av sina dikter tidigare än någon annan
i konstnärlig mening har begagnat sig av
den karelska aunusdialekten.
Den nyrealistiska strömning, som började
göra sig gällande på 1910-talet flyttade
Karelens litterära tyngdpunkt allt längre
mot söder. I sin rika, kultiverade
berättarkonst skildrar Viljo Koj o folklivet i sin
hembygd, Ladoga-Karelen. De landskapliga
särtecknen för hans konst är inte så mycket
av yttre som av inre art: de framträder
förädlade framför allt i hans
utomordentliga novellistiska fabuleringsförmåga. Från
Ladoga-Karelens urgamla finska
kulturbygd, vars förlust betecknade ett av de
svåraste slag, som drabbade Finland vid
Moskvafreden, går vägen till Karelska näset,
som under självständighetstiden blev
skådeplatsen för en rikt nyanserad litterär
alstring. Här fann Kersti Bergroth en för tidens
larm sluten, vacker folklig livsform, som
hon med ömsint intresse har skildrat i sin
i dramatisk form klädda, dialektalt färgade
»karelska idyll» »Anu ja Mikko». Här
upplevde slutligen en representant för den
yngsta generationen, Unto Seppänen
Karelska näsets stora brytningstid och dess
uppvaknande, då den semesterfirande ryska
aristokratien, som befolkade dessa trakter
om somrarna, efter det Finland hade blivit
självständigt, gav rum för den finska
rödjaren. Sina upplevelser har han skildrat i
talrika tidiga romaner och framför allt i sin
färgrika trilogi »Markku ja hänen sukunsa»
(Markus och hans släkt, sv. övers. 1940).
Det säregna i förhållandena i Gränskarelen,
där väster och öster mötas, har också lockat
många finlandssvenska författare. Bland de
äldre har man framför allt att nämna den
mångsidige Jac. Ahrenberg, som i talrika
romaner och noveller har skildrat framför
allt brytningen mellan finskt och ryskt i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
