- Project Runeberg -  Ord och Bild / Femtionde årgången. 1941 /
468

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Efteråt. Kring Birger Sjöbergs Minnen från jorden. Av Margit Abenius

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Efteråt

Kring Birger Sjöbergs Minnen från jorden
Av M ar g i t Abenius

IRGER SJÖBERG befordrades till
trycket av Ernst Norlind, fick sin Frida-lyriks
trolleri oöverträffat fint karakteriserat av
August Brunius, reklamerades av Böök som
lade på honom bördan av att vara Den Store
Diktaren, nådde en äkta dundersuccé med
Kvartetten, närmade sig i Krisernas geniala
dikter det oerhörda och var en av dem som
»störtade tornet i Verklighetens stad»; erhöll
för sent De Nios pris och avled hastigt i
influensa med nya verk i tillblivelse inom sig.
Detta skedde inom loppet av sju år. De tre
verk som han slungade ut var sinsemellan
ytterst olika och ändå så lika som blått,
glittrande ytvatten är likt vattnet som har rörts
upp från djupet av häftiga stormar. Med vart
och ett av dem tog han avsked av något
inom sig själv och föddes på nytt. När han var
färdig med Kvartetten, berättar en min
sagesman, dömde han en gång ut den med orden:
»Jag har gett karlen en spark!» — Birger
Sjöbergs död uppfattades, av dem som kände
honom eller förstod hans diktning, som
ologisk, ett misstag. Även i medicinskt avseende
var hans död egendomlig: det var en fysiskt
stark människa som dukade under för en
obetydlig sjukdomsattack. Det har också
visat sig att döden inte innebar punkt och slut
på hans litterära bana. Om det i livstiden var
något meteoriskt och tumultuariskt över
Birger Sjöbergs poetiska och mänskliga
utveckling från ironiker och parodisk humorist
till visionär lyriker, från godmodig idylliker
till en om nakna väsentligheter kämpande
personlighet, så är det en levande och
sjudande växtkraft också i hans öde efteråt. Birger
Sjöberg, det poetiska järnhandelsbiträdet, går
inte sällan igen som spöke hos yngre bildade
skalder, har då och då oroväckande hållit på
att förvandlas till staty och tycks numera
börja bli legend i mystiska viskningar om att
det är »någon annan» som har skrivit hans
dikter. Han är översatt till främmande språk
och analyserad av den stränga vetenskapen;

de lärda slåss om honom. Han svävar ut som
kafémelodi i svenska syrenkvällar och
anammas av enkla sinnen, uppträder dramatiserad
i samband med julfirning och sådant och
dyker ständigt upp med sin expressiva,
metaforiska ordkonst i dagens citat och paroller.
Men är icke desto mindre tröst och rening för
de verkligt diktbehövande och en levande
underström i nutidens litteratur. Birger
Sjöberg förblir med andra ord alltjämt en
överraskningarnas man och så att säga stadd i
utveckling. När han år 1940 kom till oss i en
posthum diktsamling med den säreget
sjöbergska titeln Minnen från jorden, verkade
den inte alls spöklik utan som en helt naturlig
fortsättning och förklaring och som något som
man hade haft rätt att vänta sig. En gåva till
oss »när världens fåglar dö».

Den som skriver detta har fört med sig
Minnen från jorden på sommarens strövtåg, och
under läsningen av dem funnit det naturligt
att meditera över frågan: Vad är det som
diktaren från sin avlägsna och metafysiska
utsiktspunkt fann värt att minnas från »armods
jord»? Det existerar ingen stor diktare som
inte till övermått har älskat jorden, med storm
och våg. Birger Sjöberg jämförde den i »Min
fordran är ej ringa» med själva himmelriket,
och i diktens gripande kontrapunkt är det till
sist jordens stämma som behåller övertaget.
Vad mötte han på jorden och vad mindes han
längst och djupast, har alltså blivit min fråga.

Han minns hembygden, målar den förälskat
realistiskt i »Mitt barndomshem», med det vita
huset och trädgården, de röda visthusbodarna
med svarta dörrar och den skumma boden där
en barndomstragedi utspelades. Senare
förandligas och klarnar denna natur alltmer till ett
idealt landskap utan att förlora sina realistiska
drag. Vind och vatten, allting som är böljande
och rörligt, ljus, svensk sommarstämning, säv
och dimmors lek, ingår i bilden, och ett av
skaldens älsklingsord är »stränder» — ljusa
stränder, stormiga strand, klara stränder. I

468

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Oct 11 11:35:57 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1941/0520.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free