Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Efteråt. Kring Birger Sjöbergs Minnen från jorden. Av Margit Abenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Efteråt
Sånger till Molna har minnet av den stora
kärleksupplevelsen och barndomsnaturen smält
ihop till en strålande verklighet som riktar
hög uppfordran till skalden. Molna är det
vackra namnet på hans fylgia, en enhet av
kvinnlighet och natur.
Kärleken står kvar som det viktigaste
minnet från jorden, och redan i en mycket tidig
dikt heter det: »Frida ensam enar hela jordens
fröjd.» Till belysning av kärleksdiktaren Birger
Sjöberg ger den posthuma boken nya drag och
fördjupar bilden. Liksom Fröding tycks Birger
Sjöberg ha haft en tidig, genomgripande
kärleksupplevelse som inte ledde till något
fullföljande.1 »Dagskort var kärleken, flygg som
en sky!» Men som inspiration och centralt
minne levde den kvar och genomgick
förvandlingar, och Fridagestalten, varsklara drag
skuggas »av lugnets vingar», får väl till sist
tolkas symboliskt som »den som ger frid».
Egenarten i Birger Sjöbergs erotiska poesi
uppenbaras kanske finast i den kosmiska idyllen
Efteråt, svävande eterisk och ömtålig men
ändå säkert genomförd, förenande
Fridapoesiens fantasifulla känsla för universum med
den senare periodens större helhet i känslan.
Det finns inte mycket kvar av det parodiska
i detta bevingade poems celesta stämning.
Diktaren, som redan har flytt från denna
jord »en natt i nöd», svävar nedåt genom
rymderna, för att, själv i »en ängels skrud»,
betrakta Frida som ensam lever kvar. Det
högst egenartade i dikten, som torde höra till
skaldens märkligaste, är att han från sin
avlägsna plats ser den älskade som gammal och
tycker sig ha levt ett helt liv tillsammans med
henne. En bräcklig skönhet vilar över
slutstrofen:
De gråa håren under kapuschongen
med kärleksblandat vemod skönjer jag.
Hon vandrar darrande till aftonsången
och klockan slår med allvarsamma slag.
Mer grann och stormigt jordisk är
Morgonväckning, sammanpressad kärleksbiografi, som
målar det första mötet på blåa sund. Så
besudlas minnet genom däst borgerlighet, tills
själen sprängs och minnet strålar fram i
ursprunglig skönhet. Också denna dikt är svept
i en tankfull efteråtstämning som ger den en
karaktär av drömsyn.
På jorden mötte skalden också i rikt mått
ängslan och ängslans ande. Som hemska gråa
1 Aug. Pettersson: Vänersborg i Birger Sjöbergs
diktning.
vingar sänker sig ängslan över den naiva
glädjens uppenbarelser, mer skrämmande än
»sköna sorgen», än döden själv som är entydig
och klar. Alltid finns den där i sin
oförklarlighet, siande om förgängelse och
meningslöshet:
Till livets slut jag kommer att förfäras
för höstens bleka anlet, där det ler
ett hånfullt leende åt allt det skäras,
det ljuvas död bland blad som regna ner.
Ängslan och oro, fast i mer sunt levande
mening, är hos Birger Sjöberg också
förbundna med skaparyrket: hans ärlighet våndades
under reklamen, och det ömtåliga kravet,
strängare med åren, sade ifrån inför de
beställda varorna: »Idyll, förgylld idyll!» Men
kanske skänkte de stora och lärda kritikerna
honom ändå till sist någonting — de gav åt
själva oron och kvalen ett slags officiell
legitimation:
Förr när oron brände mig,
sjuk och fattig jag kände mig,
visste ej av vad jag borde veta.
Nu när de lärde svära på
att jag en diktare är ändå,
vet jag att lågor heta
ständigt mitt hjärta kringsvepa må,
vet jag att oron, svart och stor
ständigt skall vara min gäst och bror,
vet jag att morgon skall heta Svida,
vet jag att afton skall heta Kvida,
vet jag, vet jag att lugn och ro
aldrig i hjärtat få stadigt bo.
Svaret på frågan om lycka drömd:
»Rik fick du bli, och fördömd!»
Ängslans andra pol heter livsbejakelse.
Trotsigt hög stiger vågen inom diktaren Birger
Sjöberg, fantasibarnet, förklarad för ett
hopplöst fall i läkarens väntrum, på en gång rik
och fördömd. I porträttet av »hovsekteren»
lever han sig in i en livskänsla som är så
dityrambisk att den gång på gång måste slå
över i sin motsats och känna kallfläkten
från Karons flod:
Han slutade ändå sin sång med Hej!
Till detta sade hjärtat ja och nej.
Ljuvt var att leva, sorgset att förödas.
Odödlig man vill icke heller dödas.
Världen, »glad och sträng», hade stor tjusning
för diktaren och bland de jordiska minnena
har han bevarat några mycket individuella
bilder av människor i konkreta situationer.
Hur originell är inte »Gamling vid strömmen».
Men också här, i tavlan av den åldrige
forellfiskaren, härskar den egendomliga
tillbakablicken på något som redan har varit och
469
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
