- Project Runeberg -  Ord och Bild / Femtionde årgången. 1941 /
470

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Efteråt. Kring Birger Sjöbergs Minnen från jorden. Av Margit Abenius

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Margit Abenius

övergått till minne — »Kärva strävan, milda
lycka, väldiga sorg!»

Döden är Birger Sjöbergs viktigaste motiv,
den gestalt som han oftast mötte på jorden
och som med den mest bevekande styrkan
rörde hans instrument till sång. Man ser hur
han har anat den, önskat den och genom
besvärjelser och forskande iakttagelser sökt
göra sig till vän med den. Ständigt tar han
upp Thanatosmotivet på nytt — i den
post-huma boken för oss mest särartat och nytt i
den folkviseartade, mycket nakna och
gripande »Kom grymma död en afton».

Som helhet når Minnen från jorden givetvis
inte upp till Kriser och kransars höjd, men
den innehåller i gengäld några av Birger
Sjöbergs vackraste dikter: utom de nämnda den
intressanta »Fantasibarnet», den mörkt sköna
»Kvällshimlen bär» och den oändligt
sensibla »Gud, du som ser mig». Den posthuma
diktsamlingen lägger vissa nya nyanser till
Birger Sjöbergs bild och kommer hans gärning
att te sig mer avslutad, klar och försonad.
Det märkligaste med den är just
efteråtstäm-ningen och den fantasistyrka, med vilken
skalden har levt sig in i att han från någon
sval, fjärran trakt ser tillbaka på jorden. Av
storartat komisk verkan är den himmelska
aspekten i den vision (»I himlens blåa sal»),
där Birger Sjöberg i sällskap med skalden
Ofvandal med blid grandezza tar emot sina
recensenter från jorden. Men i grund och
botten torde dikten vara djupt allvarlig. En
Birger Sjöberg närstående har berättat mig att
diktaren vid ett tillfälle tog den ofvandalska
estetiken i försvar. Det gällde det av kåsörerna
på sin tid livligt förlöjligade uttrycket »Opera
i människobröstet». »Nå, vad är det för fel på
det då?» sade Birger Sjöberg och slog sig på
sitt bröst. Det har på sina håll gjorts gällande
att Birger Sjöberg från början skulle ha varit
rent naiv och identisk med Fridas vän och
först senare, vid gryende medvetenhet ha
fört in ironien som ett element i sin dikt.
Detta är en psykologisk orimlighet. Så går
det inte till. Självironi, parodi och en viss
maskering var tvärtom från början
konstitutiva för Birger Sjöberg, och en splittring
och klyvnad i hans väsen får man förutsätta,

som det primära i hans öde och begåvning,
som själva upphovet till hans sång och
livskamp. »Han såg allt, sig själv hela livet med
huvudet pä sned, såg sig själv som en älskligt
löjlig och roande figur», skriver i brev till
undertecknad fröken Hedvig af Petersens, en av
dem som tidigast hade sinne föl Fridapoesien.
i ungdomsdikterna kan den svävande ironien
och bristande direktheten ibland göra ett
irriterande intryck som någonting infantilt
och intellektuellt outvecklat. Dikten »Mignon»
är ett exempel härpå. Det intressanta och
mänskligt storslagna hos Birger Sjöberg är
självironiens förvandling; den blir alltmer
förfinad och omvandlas till försonande humor.
Djupt och ärligt har Birger Sjöberg upplevt
sig själv som »hopplöst fall», som oförbätterlig
(»Fantasibarnet»). Den som har gjort det har
en chans att nå den stora livshumorn: han
blir benägen att döma sig själv mer än andra.

När Kriserna kom ut 1929 skakade den
med sina centrala bikter och stora
tidsuppgörelser de mest lyhörda som en storm. Den
var en stämma som för mångas räkning
ropade: »Upptag till behandling mitt
nödspörsmål!» Sommaren 1941, när de vanligaste orden
i »bladets sagor» håller på att bli »förinta» och
»förintelse», märker man att den blekare
Minnen från jorden är lika sällsamt aktuell
som Kriserna var det på sin tid. Den visar
oss dämpat och liksom ur fjärran på
barndomsnaturen, kärleken, ängslan och döden,
stora ämnen ur vilka något kan skapas. Och
i hans diktnings storm och upprördhet,
splittring och strävan ser man vad som är det
innersta i den — det blida väsendet, det goda
hjärtat. En av de skönaste dikterna är »Jag
haver nog», funnen, meddelar utgivaren,
genom en lycklig slump. Den innehåller den
schizofrene diktarens protest mot de
bullersamma och utåtvända, men vi fattar den i
dessa dagar också som diktens eget milda och
starka försvar i förintelsens tider. Sista
strofen flyger ut på lugna sträckta vingar:

När världens fåglar dö, då rusa mina
så silvervita ut i solens ljus.
När jordens bäckar frysa, frusa mina,
och när dess lövträn tystna, susa mina.
När världens vanner svika, brusa mina
så varma sånger i mitt hjärtas hus.

470

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Mar 20 10:46:23 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1941/0522.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free