Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Bibeln och våra dagars naturforskning. Av O. Klein
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bibeln och våra dagars naturforskning
dylika överdrivna tillämpningar av
kausalitetssynpunkten bör man hålla i minnet att
den förutsätter möjligheten av en analys av
de förlopp man önskar undersöka, utan att
dessa st’ras nämnvärt. Till denna
förutsättning för kausaliteten, som vi ha lärt känna
genom Niels Bohrs djupgående
undersökningar av atomteoriens svårigheter, skola vi i
det följande återkomma.
3. Samma studium, som har klarlagt det
mekaniska orsaksbegreppet, har även i
hög grad bidragit till utformandet av en
annan allmän synpunkt, nämligen
relativiteten, d. v. s. ett omdömes beroende av den
persons ståndpunkt, som fäller det. Medan
kausalitetens synpunkt, som vi just sågo,
ibland har fört till överdrivna föreställningar
om den kunskap man kan förvärva, har
insikten i många förhållandens relativitet
tvärtom ofta fört till allmän misströstan
med avseende på möjligheten av objektiv
kunskap. Det är därför betydelsefullt att
den grundliga genomarbetning som den
sistnämnda synpunkten har erfarit inom fysiken
genom studiet av rörelsernas relativitet,
tydligt har visat att relativitetens och
kausalitetens synpunkter icke stå i något
principiellt motsatsförhållande till varandra. Även
om Einstein i sin relativitetsteori har visat
att många förhållanden, som vi ha varit vana
att betrakta som absoluta, i verkligheten
ändra sig från iakttagare till iakttagare
alltefter dessas röreisetillstånd, betyder detta
icke något intrång på kausalitetens mark.
Huvudsaken är nämligen icke blott att två
iakttagare i allmänhet bedöma en och samma
företeelse olika, utan att varje iakttagares
omdöme faller inom ramen av de andra
iakttagarnas allmänna erfarenheter. En
person t. ex., som sitter i kajutan på ett skepp,
befinner sig från skeppets ståndpunkt i vila,
medan han för en iakttagare på stranden
befinner sig i rörelse; men även den
sistnämnde vet vad vila är. Varje iakttagare har
sålunda sitt eget språk, som visserligen består
av samma ord som alla de andra iakttagarnas
språk, men så att samma ord i allmänhet syfta
på olika företeelser, när olika iakttagare
uttala dem, medan en och samma företeelse
skildras med olika uttryck. Men varje
iakttagare har så att säga ett lexikon, varmed
han entydigt kan översätta sina iakttagelser
till alla de andra språken, så snart han
känner de andra iakttagarnas rörelsetillstånd.
Enligt Einstein kan man med andra ord
»transformera» alla begrepp från en
iakttagares ståndpunkt till en annans, varvid — och
häri ligger relativitetsteoriens egentliga
kärna — naturlagarna behålla sin form. De olika
iakttagarna äro sålunda likaberättigade.
Re-lativitetskravet att naturlagarna skola ha
samma form från alla iakttagares
ståndpunkter oberoende av deras rörelsetillstånd har
visat sig vara ett kraftigt hjälpmedel, när
det gäller att leta fram naturlagarna för ett
ofullständigt utforskat erfarenhetsområde.
Inte minst under de senaste årens forskningar
rörande atomernas allra innersta ha fysikerna
erfarit värdet av detta hjälpmedel.
4. Medan relativitetens synpunkt i samma
grad omfattar den äldre mekaniska fysiken
och den nya atomfysiken, mötte man en
verklig gräns för det kausala betraktelsesättet,
då analysen av kropparnas egenskaper förde
forskningen ned till själva atomerna. Att
man härvid skulle stöta på en gräns för
möjligheten av ytterligare kunskap var väl
knappast oväntat, men man hade nog snarast
tänkt sig att slutet på analysen just skulle
bli de odelbara atomerna själva med deras
givna icke närmare analyserbara egenskaper.
Och man menade nog i allmänhet att det
mekaniska betraktelsesättet borde kunna
användas ända fram till denna gräns, så att
man åtminstone i princip skulle kunna uppnå
en noggrann förståelse av hur atomerna
genom att förena sig till större eller mindre
aggregat bilda de för våra sinnen
tillgängliga kropparna med alla deras egenskaper.
Då enstaka atomers beteende började bli
åtkomligt för forskningen, fick man
emellertid åtskilliga överraskningar, vilka visade
att gränsen mellan vetbart och ovetbart är
mycket subtil och icke låter sig beskriva
genom talet om hårda, odelbara småkroppar,
vilkas inre skulle vara oåtkomligt för
forskningen, medan deras yttre, d. v. s. deras
rörelser och kraftverkningar, i princip skulle
vara iakttagbart. Å ena sidan kunde analysen
föras betydligt längre än ned till atomerna,
om man med atom menar den minsta del av
ett grundämne, där detta ännu har sina
väsentliga egenskaper kvar — ungefär som
ett helt hus är den yttersta gränsen för
begreppet stad. Å andra sidan kom man in i
en härva av paradoxala motsägelser, som
först reddes ut, när man kom på det klara
med att alla tillståndsändringar — även
sådana, varpå föremålens iakttagelse beror —
ytterst gå tillbaka på odelbara elementar-
473
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
