Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Zachris Topelius vid Runebergs sida. Av Yrjö Hirn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Yrjö Hirn
sjuklingens elände. För jordfästningen år
1877 diktade han, på det tunga versmåttet
från Viken tidens flyktiga minnen, ord till
studenternas sång vid graven. Och året
efter Runebergs död skrev han den stora
minnesruna, Johan Ludvig Runeberg inför
sitt rykte, i vilken skaldens personlighet,
hans diktning och hans öde så värdigt och
så riktigt har karakteriserats.
Lägger man alla dessa fakta till varann
så kunde man lätt få den föreställningen
att Topelius i sitt förhållande till Runeberg
kunde jämföras med den kierkegaardska
aforismens hovmästare, som har sin rika
och djupa lycka i att slå upp en dörr och
anmäla 1’Empereur. En sådan
uppfattning vore emellertid lika falsk som
vilseledande. Topelius har visserligen själv en
gång, det var år 1874, då man hyllade
honom som Runebergs arvtagare,
framhållit att han vore nöjd, om han finge en
ringa plats vid piedestalen till den
blivande Runebergsstatyn. Men huru
angelägen han än må ha varit att ställa sig i
skuggan av sin läromästare, så kunde han
väl dock icke förneka att han besatt sina
domäner för sig, där han var oberoende av
mästarens inflytande. Att detta
förhållande icke allmänt blivit erkänt beror på
att sammanställningen med Runeberg
verkat så ogynnsamt på bedömandet av den
yngre skalden. Jag påminte härom då jag
begynte min uppsats, men jag fruktar att
jag sedan dess själv med några skenbara
motiveringar kan ha gett bidrag till de
orättvisa bedömanden, för vilka Topelius
varit utsatt.
Det egenartade i Topelius’ poesi gör sig
nämligen knappast någonstädes så svagt
gällande som i just de dikter, vilka
erbjuda jämförelsepunkter med Runebergs
alstring. Fältskären är, med andra ord,
icke helt sig själv när han rör sig i
Fänrikens spår. För att rätt uppskatta
Topelius som fosterländsk diktare har man icke
i främsta rummet att uppmärksamma
Björneborgsmarschen, ja, jag tror man t. o. m
gott kan förbise hans stora, deklamatoriska
praktnummer, sådana som Islossningen och
Saima kanal, för att i stället fördjupa sig i
de kärnlyriska Sylviavisorna. Här är en
diktning, som är rent personlig till sin
ton, som skiljer sig från den runebergska,
men som likväl i sin art har uppnått den
absoluta fulländningen. Att i detalj jämföra
denna melodiösa och smältande lyrism med
Runebergs fasta saklighet kan vara en
uppgift för kritiker som gå fåfänga och
sakna användning för sin skarpsinnighet;
att väga den ena artens förtjänster mot
den andra är lika oförnuftigt som att tvista
om en färgs företräde framom en annan.
Man må nöja sig med ett fastställande av
den särskillnad, som Björnstjerne Björnson
en gång formulerat, då han sade att
Runeberg var den finska sångens djupa, mörka
bariton, medan Topelius’ visor ljuda som
om de sjungits av en hjältetenor.
Jag vågar tro att Sylvias visor alltfort
äro kända och uppskattade i Sverige. Men
jag föreställer mig att man aldrig fullt kan
göra sig reda för vad denna poesi har betytt
för Finlands bildningsliv, så länge man
icke hört visorna sjungas. I vårt
medvetande äro dessa rytmer och metrar så
oupplösligt förbundna vid musiken, att vi
icke kunna läsa den tryckta texten utan att
förnimma röster bakom orden: unga flickor
i kör vid slutraderna till En sommardag i
Kungasala.
O Herre, lär oss att älska
O lar oss att älska vårt land,
en solostämma som sjunger sin långa
längtan
sjunger ensam på Roines strand
eller den djupa, manliga rösten i Fiskare
sjunger i sin båt om kvällen på havet
Somna du min våg i västanfjärdar.
Somna sakta mot holmens strand.
Kom, du tysta, du underbara,
höga natt över spegelfjärd!
490
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
