Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Zachris Topelius vid Runebergs sida. Av Yrjö Hirn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Z a chr is Topelius vid Runebergs sida
En av dessa melodier Jag gungar i högsta
grenen Av Horgulas högsta ds, har blivit
den mest kända i hela vår visrepertoar,
sjungen och spelad mer än någon annan,
och likväl aldrig framförd till övermått,
därför att melodin liksom texten har denna
enkla flärdlöshet, på vilken man icke
tröttnar.
En annan sak jag ville framhålla på tal
om Sylviavisorna är den spänstiga och
glättiga livsvilja, som gör sig gällande i
dem, och som framstår så mycket mer
beundransvärd, om man tänker på under
vilka förhållanden denna diktning
kommit till. Några av de vackraste bland
Sylviavisorna bära årtalen 1854—1855,
d. v. s. de förskriva från den tid, då det
orientaliska kriget gick fram över
Finlands kuster. För landet betydde detta icke
så mycket, ty Finland har nog både förr
och senare fått uppleva svårare
hemsökelser än dem de allierades flottor läto
oss erfara. Men för Topelius själv medförde
dessa år några av hans allra svåraste
prövningar. Han hade både som journalist och
som poet med bitter harm uttalat sig mot
de engelska härjningarna — och detta var
väl i och för sig icke någonting så farligt,
så mycket mindre som han hade en god
del av landets opinion på sin sida. Men han
hade i sin stridbara iver — ty Topelius
var en stridbar natur — förbisett att han,
när han skrev mot den ryska
regeringsmaktens fiender, och när han sålunda, om
än indirekt, avgav försäkringar om sin
lojalitet mot densamma, hamnade i ett
sällskap som kunde te sig
komprometterande. När han så blev invecklad i polemik
med de radikala journalister, som drömde
om att ett ryskt nederlag skulle leda till
Finlands befrielse, befann han sig i den
ohyggliga belägenheten — vars
ohygglighet först småningom gick upp för honom
själv — att han var skyddad av censuren,
medan hans motståndare saknade
möjligheter att bemöta honom.
Allt detta ledde till att Topelius år 1854
fick se sin popularitet förbytt i en
våldsam impopularitet, med kattserenader,
anonyma smädelsebrev, nidvisor, bojkott och,
vad som väl betydde mer än någonting
annat, med avbrytande av gamla
vänskapsförbindelser. Hans känsliga sinne led därav
så mycket mer som hans hustru tog
förföljelsen med än större ömtålighet än han.
Men i hans publicerade alstring spårar man
icke något annat tecken på att han fått
erfara människornas fientlighet än det att
naturens asyl av honom blev än högre
uppskattad än någonsin förr.1 Och när
han från misärerna och chikanerna i
huvudstaden hade funnit en tillflykt på en holme
i skären, diktade han den 27 juni 1855,
till musik av menuetten i Don Juan, en ny
Sylviavisa, Under rönn och syren.
Blommande sköna dalar,
hem för mitt hjärtas ro!
Lummiga gröna salar,
där vår och kärlek bo.
Soliga barn av luft och ljus.
O jag förstår ert tysta sus,
blommande sköna dalar,
hem för hjärtats ro!
Säll i syrenens skugga,
söker jag här mitt hägn.
Rönnarnas dofter dugga
finaste blomsterregn.
Regnet slår ned i hjärtats vår;
hela dess värld i blommor står.
Säll i syreners skugga
söker jag mitt hägn.
Kom, du min vän i skogen,
kom, vid min sida sjung!
Skogen är evigt trogen,
våren är evigt ung.
Livet förgår som kvällens fläkt;
evig är vårens andedräkt.
Kom du min vän i skogen,
vid min sida sjung!
1 Att upplevelserna från år 1854 likväl lämnat
djupa spår i Topelius’ sinne framgår av en dikt
han författat år 1881 (vid underrättelsen om
Alexander II:s död) och som dr Paul Nyberg
avtryckt efter handskrifter i sin bildkrönika Från
Kuddnäs titi Björkudden, s. 182.
491
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
