Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Dansk målarkonst under ett halvt sekel. Av Erik Blomberg. II. 1900-talet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dansk målarkonst under ett halvt sekel
Olaf Rude. Vägen till Allinge. 1938.
Redaktör Carl Gruveman.
franskskolade stilsökarna, som
samman-slutit sig i konstnärsförbundet Grönningen
och kungjorde sina manifest i den skarpt
polemiska programtidskriften Klingen.
Bredvid Giersing och Swane framträdde denna
något yngre generation med Vilhelm
Lundström, Rude och Scharff i spetsen.
Den mest ytterligtgående kubisten och
den mest typiske för tidens strävan mot
formklarhet och förenkling var redan då
Lundström, som alltmer målmedvetet
övergått till en dekorativ monumentalstil,
följdriktigt utmynnande i muralmåleri. Sedan
1924 har han vistats inte mindre än åtta år
i Cagnes i Sydfrankrike, den benådade
bygd, där Renoir målat blommande
fruktträd och vinblått hav. I likhet med Axel
Nilsson vid ungefär samma tidpunkt vände
han emellertid hela den insmickrande
sydländska naturskönheten ryggen och målade
spartanskt nakna stilleben, inte som
Nilsson i Italien tandborstglas, men emalj
kannor och plåtburkar, vilkas elementära
former han sammanställer i geometriskt upp-
byggda kompositioner, eller kanske bör man
här snarare tala om stereometri, ty
Lundström tar med sina färgade skuggor och
konturer ut den schematiskt svarvade formen ur
sina husgeråd. Detta sysslande med färgens
och formens elementa gav honom det sinne
för rytmen och massan, som förlänat hans
figurmåleri dess storvulna tyngd. I den
aktstudie som tillhör Malmö museum har
han använt sin summariska formgivning —
det är en plåtfigur utan ansikte, bestruken
med ripolinfärger i blågrönt och gult, men
där finns dock i själva hållningen en viss
kvinnlighet och charme som är mycket
dansk. Det fullmognaste resultatet har han
nått i mosaiken i Frederiksbergs simhall,
De badande, där de få färgerna — blått
och gult — de få figurerna och formerna
fasthålla det väsentliga, det elementära i
den nakna kroppens möte med elementen.
Det är en slags konstnärlig primitivism av
samma slag som Picassos i hans
arkaise-rande jättekvinnor, en monumentalitet,
som trots allt inte verkar riktigt fylld,
507
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
