Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Ord. Av Rolf Nordenstreng
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ord
deras språksinne är svagt. Ja, är det inte
alltid svårt att finna de rätta orden för vad
man tänker? Själv har jag ju en viss vana
att handskas med ord, men mången gång
är jag ur stånd att hitta ett fullgillt uttryck
för något jag ville säga. Jag kanske får leta
en dag eller två efter ett tillfredsställande
ord, och kanske lyckas jag till slut, kanske
får jag ge upp försöket, därför att svenskan
helt enkelt inte har medel till det; ibland
känner jag ett fulltäckande ord på isländska,
engelska eller något annat språk -— ibland
inte. Någon gång går det att nyskapa ett
svenskt ord, men stundom får jag lämna min
tanke outtryckt. — Och å andra sidan:
hur ofta rör sig folk inte med ord utan att
förstå deras innebörd! Det är inte många
som törs ärligt vidgå att de inte vet vad
som menas med den ena eller andra termen,
utan de flesta låtsas förstå den och slungar
den vidare. Vem minns inte hur det för
några år sedan talades vitt och brett i
tidningarna om den belgiske professor Piccards
uppstigningar till stratosfären? Ingenstans
fick man någon uttydning av detta ord —
tydligen visste ingen vad därmed menades,
men ingen tordes i tryck vädja till
fackkunskapen, utan man bara godtog
stratosfären utan att ana vad den var. Inte ens i
den vetenskapliga världen är det fritt från
att termer bollas med utan att mer än ett
försvinnande fåtal riktigt förstår dem. Jag vet
många fall då höglärda herrar har gått bet
på närgångna frågor om vad de menar med
det ena eller andra kufiska ordet — men
också fall då de strängt tillhållna att återge
lärdomsorden på svenska har lyckats göra
det och själva tacksamt har sagt att de
därigenom har fått sina begrepp bättre
uppklarade.
Men kan man också tänka ordlöst, så är
orden likväl ett ypperligt hjälpmedel och stöd
för tanken, ifall man fullt fattar deras
innebörd. Visserligen kan ett ord som man
endast halvt förstår eller inte alls förstår ha
ett visst estetiskt stämnings värde: någon
stor man har talat om tjusningen i att läsa
vers på ett främmande språk, där de
oförstådda orden omges av en skimrande slöja
av mystik. Framlidne bibliotekarien Ernst
Meyer i Uppsala sade mig en gång att han i
sin barndom hade läst en dikt som grep
honom övermåttan — nu mindes han varken
dess namn eller skaldens och av texten bara
de två första orden; det första var värde-
fullast, för han hade ingen aning om vad det
ville säga. »Stenge’tten hoppar–-» så
började kvädet; naturligtvis stod det i själva
verket stengeten, d. v. s. gemsen; men barnet,
som aldrig hade hört talas om detta djur,
läste »stengetten» med ng-ljud och tontryck
på andra stavelsen. Det lät så vackert, tyckte
den lille gossen, hänförd av detta
hemlighetsfulla hoppande något.
Icke för ty har de förstådda orden också
sina fördelar, t. o. m. estetiskt. Att
genomtränga, överskåda och särskilja ett begrepp
har en makalös tjusning för den som är
tankehågad; men det finns ju folk som
tvärtom hellre lever i en hågens halvdager,
där linjer och gränser saknas och allt flyter
samman i en oklar stämning. En tysk lärd,
utmärkt stilist på sitt språk, klagade för mig
över franskans klarhet och skärpa, över att
varje ord där hade en kringgränsad
innebörd, som inte medgav avvikningar och
överraskningar. Han rosade tyskan för dess
lösare, friare ordvärden och dess förkärlek för
das Unbestimmte. För min del tycker jag
att das Unbestimmte redan har gjort alltför
mycken skada i världen, och i en konstnärs
hand kan t. o. m. det diamantklaraste,
skarpast slipade franska ord avvinnas nya
ljusstrålar från facetter man inte förut har
sett. »En skriftställare har alltid ett
instinktivt intresse för ord som sådana», säger
Lin Yutang i sin pärlande pigga och
oemotståndligt roliga bok »The Importance of
Living», »Vikten av att leva»; och han
tilllägger: »Varje ord har ett liv och en
personlighet som vanligen inte återges i en ordbok,
utom en sådan som The Concise eller Pocket
Oxford Dictionary.» — Den skarpsynte och
kvicke kinesen med sitt säkra
verklighetssinne har rätt: sådana ordböcker är sanna
glädjekällor. Men det är väl så gott att vi
ännu en tid får sakna en svensk handordbok:
en sådan skulle nu bara knäsätta mängder
av helt eller halvt utländska skadeord som
drar ner vårt språk. Den jag ville ha skulle
bjuda på bättre ord, gamla eller nygjorda, i
st. f. de dåliga. Jag menar ingalunda att alla
ord av främmande börd vore av ondo,
tvärtom åtskilliga är avgjort av godo och till
gagn: bliva (lågtyskt) eller kortare bli är
sol-klart bättre än det svenska varda, tungt i
infinitiv, tyngre i pres. indikativ varder —
hur ledigt halkar inte blir över tungan!
Ändelsen — detta ord är är rysligt ovigt,
särskilt i sammansättningar som avlednings-
517
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
