Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Ord. Av Rolf Nordenstreng
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ord
vårt folk, vårt språk måste ha. Det är alls
ingen skam att tala folkligt till sitt folk,
tvärtom! Jag har haft rika tillfällen att se
och höra hur ledsna, förödmjukade och rent
av arga många svenskar blir, när de som
makten har kastar dem i ansiktet lärda ord
som inte kan förstås av dem de är riktade
till. Det skryts så mycket med vår
demokrati — men inte är den folklig, allra minst
vad språket vidkommer. De som har
kommit sig upp tycks tro att man tjusar folket,
om man sprider blåa dunster omkring sig,
och jag tror att dessa dunster gör dem själva
ljuvligt yra under hjässan. Men eftersom jag
inte lär bli trodd, då jag säger att de olärda
inte grips av gränslös glädje, när de läser
eller hör den s. k. normalsvenskan, så ber
jag att få styrka mitt påstående med att
hänvisa till en artikel Svenska i n:r 25 av
trädgårdstidningen Viola 1937 (23 juni),
skriven av Gösta Alfvén, lärare vid
Adelsnäs trädgårdsskola. Han är inte len i munnen
mot all den osvenska som misskallas svenska
och nämner bl. a. att ett femtontal personer
inför den förestående deklarationen hade
frågat honom vad en »fysisk» person är för
något; att deklarationsblankettens
»upplysningar» på den punkten (som på alla andra)
var obegripliga faller av sig självt. Wire,
enquéte (som inte blir svenskare av att
stavas angkät), flagrant, renommé, cerise, fraise
drar han fram som praktfulla prov på vad
tanklösa snobbar slänger åt svenska folket
som osmältbar tankeföda, och än starkare
skimrande pärlor är vulst (= valk), spisrör
(= matstrupe), astring (= grenring), etage
(= varv), mindervärdig (= mindrevärd,
undermålig), störing (= störning, rubbning),
eter (= var) —- alla efter tyska förebilder,
liksom Londoner, Pariser (morötter) — finns
det, frågar han, någon svensk som säger
Enköpinger pepparrot, Västeråser gurka eller
Åkeröer äpple?
Vem bär nu skulden för sådan ryslig
svenska? Inte de stackare som aldrig har
fått lära sig bättre. Jag överlämnar åt
läsarens skarpsinne att finna rätta svaret och
nöjer mig med att i Ciceros fotspår fråga hur
länge vårt tålamod ska missbrukas.
Men, invänder man, är alla rent svenska
ord då fullgoda? Fick vi inte nyss i
tidningarna se att kvinnliga seminarieelever inte
förstod ord som oväldig, oavhängig och några
fler? Svar: dåliga ord är dåliga, vare sig de
är svenska eller inte; och oväldig ter sig ju,
såsom det stavas och uttalas, som
neknings-ord till »väldig» — om det, som i äldre tid,
skrevs och uttalades med e, skulle det inte
så lätt misstolkas; fast inte lär lekmannen
kunna gissa att ens veld och oveldig hör
ihop med »vilja» och innebär »otillbörlig,
orättvis välvilja». Jag undrar om inte
vrång-gunst vore lättfattligare än väld (man fick
då också ett verb vrånggynna) och räthåg
eller rätthåg bättre än oväld — med
adjektivet rät- eller rätthågad. — Oavhängig är
slött efterbildat- efter tyskans översättning
av latinets independens. Mera svenskt vore
det, och väl lättare att förstå, om man
sade obunden eller självrådande — ja, i
somliga fall kunde man nyttja osammanokad
(med), ounderokad, okfri; och hellre än
oavhängighet skulle jag säga själv stånd, kortare
än självständighet och renare svenskt.
Djärva ord, invänder man, inte brukliga
och knappast möjliga att få i bruk. — Den
som ingenting vågar, vinner ingenting,
genmäler jag; min lärofader Adolf Noreen brukade
säga att det är bättre att på fem skott skjuta
tre bommar och två träffar än att av pur
försiktighet inte våga skjuta alls. Den som
inte själv har gjort sig mödan att söka
nybilda ord vet inte hur tung och hård denna
möda är, anar det inte. Och om då en man
utan s. k. auktoritet — hur många svenskar
vet i grunden vad därmed menas? Tyvärr
torde ännu färre fatta det svenska hemul,
som nog är lika främmande för icke-juristen
som vilket eskimåiskt eller hottentottiskt
ord som helst — d. v. s. utan stadfäst
omdömesrätt tar sig för att med de kvarlevor
vi har av forntida rikedom på ordvirke
skapa nya ord, så kan det synas och är
kanske vanvett, då han vet att han alltför
ofta måste ge upp försöket och i de fall då
han lyckas möter antingen isande tystnad
eller »københavnsk Grin», som minsann kan
uppträda i både Stockholm och Uppsala, väl
också i Kiruna och Ystad samt var som
helst däremellan. Man ger sig inte i kast med
språkvård och språklig nyskapning, om man
inte är så olyckligt funtad, att man inte
kan låta bli.
Varför är den mer eller mindre lärde
svensken så bittert avog mot nya svenska
ord? (Den olärde är det rakt inte, han har
aldrig fallit på den idén att det skulle vara
förbjudet att förstå sådana, men lovvärt, ja
hedrande att låtsas förstå obegripliga
utländska) . Det kan inte vara för att det
519
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
